Alla färger (ah, ah, ah)

 

Jag står med händerna i det ljumma vattnet och skrubbar en kastrull. Jag gör det långsamt. Tar djupa andetag och tänker att mitt livs uppgift är att diska. En dos av medveten närvaro mitt i den explosiva pappersvärld som vi byggt upp. Jag är så tyst jag kan. Johanna har lagt sig i soffan under en lurvig filt. Hon är bra på det sättet, Johanna. Säger jag att jag vill diska och laga mat så låter hon mig göra det. Säger jag att jag inte vill så tittar hon inte frågande på mig.


Plötsligt knarrar soffan.
”Menskoppen!”
”Ja.”
”Berätta! Jag vill veta allt!”
”Hmm” säger jag. ”Man knörvlar ihop den och stoppar upp den i fittan, och sen där inne vecklar den ut sig som ett parasoll och fångar upp mensen”
”Tömmer man den sen bara?”
”Jepp! Och det bästa är att man kan ta vara på mensen. Typ måla tavlor av den. Eller iscensätta sitt eget mord. Eller hälla in den genom sliskars brevinkast.”
”Åh, jag måste skaffa en.” säger hon och sträcker sig efter glasögonen.
”Jag kan ge dig en till tidig 21-års present” säger jag.

 

En stund senare sitter vi på golvet i en sjö av veckotidningar, saxar och limstift. Vi har vandrat till bokhandeln två kvarter bort och köpt nya klippböcker av Gunilla bakom disken. Vi står länge och känner, klämmer, stryker med handflatan, bläddrar, betraktar. En må bra-bok ska inte bara vara av passlig storlek, ha passligt tjocka blad och vara olinjerad och inbunden. Den ska kännas bra också. Kännas bra i händerna. Kännas bra i själen. För det är så vi går igenom livet. Trevande med våra känselspröten före.

 

Veronica Maggios ”Vi mot världen” strömmar från stereon. Finns ingen annan som kan göra det du gör med mig... ah, ah, ah.
”Vad är det för datum?” frågar Johanna och drar korken av en tuschpenna.
”Tionde i första” svarar jag.
”Tionde....i första... Tvåtusenaderton! Tvåtusenaderton! Det känns som att vi är i framtiden!”
”Jag vet” säger jag. ”Och som att vi kommer vakna upp när som helst och så kommer det vara tvåtusenfjorton.”
”Precis!”
”Men det kommer aldrig att hända. Tvåtusenfjorton finns inte längre!” säger jag triumferande.
”Vi är gudinnor som överlevt allt” konstaterar hon.

 

Publicerad 10.01.2018 kl. 18:48

En av de många E(e)vorna som skriver till oss

 

På röda mattan lägger jag märke till henne.
Först ett skrynkligt ansikte som indikerar sinnesfrid.
Sedan de gråa lockarna som faller mot den svarta kavajen.
Och så en rynkig hand som håller ett fast tag om hennes (enda) sällskap - en käpp. 

Hon heter Eeva Kilpi, hon når republikens president till naveln och jag vet att jag måste få uppleva mer av henne.

 

När du gått betraktar jag spåren efter dig:
de lyckliga rynkorna kring mina ögon.

                               

Jag kan inte somna.
En måne med karlar på skiner in i mitt rum.
Där finns det minsann nog av de odågorna. 

                               

När reportern gått
intervjuar jag kumminet på gården:
"Vad fick er att bli till krydda?"

                               

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

                                   

Samtliga ur Kärleken och Döden

 

Jag länkar ett inlägg jag skrev i samband med en annan E(e)va. På min blogg är det alltid lika aktuellt. Här.

 

Publicerad 06.01.2018 kl. 21:00

Buongiorno

 

 

Jag sitter på en bar vid en bergssluttning i Toscana. Vid bardisken står en klunga av byns herrar och fraternerar frenetiskt. Så småningom kommer de dra fram många stolar och sätta sig tätt runt ett bord, och ur någons ficka kommer en kortpacka dras fram. Det är en sedvanlig ritual som utförs vaje kväll. Ibland går de ut i regnet för att röka, och bara jag och de hattbeklädda vildsvinshuvudena på väggen stannar inne. 

Jag har beställt ett litet glas likör med mina ringa italienskakunskaper. Byn vi bor i är liten och utdöende. Få här kan ett ord på engelska, men de pratar likväl glatt på sitt modersmål och då de äntligen tystnar möts jag av en förväntansfull blick som hoppas på gensvar. 

Mitt i byn står en stenkyrka som omnämns för första gången i dokument från 800-talet e.kr. När klockorna slår svarar grannbyarnas klockor så det sjunger från alla väderstreck runt hela dalsänkan. Imorse gick jag på katolsk mässa. Prästen, som var en skäggig och av tiden härjad man gick fram till var och en och önskade god jul med ett fast handtag och en varm, stadig blick. Jag, i min bristande relation med den allsmäktige tänker att man behöver inte tro på en Gud, det räcker med att tro på godhet och välvilja för att bli hänförd.

 

Jag säger till mamma att jag osökt börjar tänka på Bodil Malmstens böcker om Finistère. Jag säger att jag vill bo här under vinterhalvåret i ett litet stenhus och vandra över de solbeströdda, snöpudrade bergstopparna, ha en egen liten trädgård att påta i och sörpla samma kopiösa mängder vin som vi gör nu. 

 

Publicerad 25.12.2017 kl. 19:29

'Jag lever än' Eller 'Lista över vad jag gjort de senaste veckorna'

 

Ni har inte hört av mig på ett tag. Jag lever än. Nervimpulser färdas i etthundra meter per sekund genom min kropp varje tiondels sekund du läser det här. Då du läser ligger jag troligtvis i sängen – jag gör det som bekant rätt ofta nu för tiden.

Ni har inte hört av mig på ett tag. Ni kanske tänker att det är för att jag slutat skriva bittra, självcentrerade texter och tagit mitt förnuft till fånga. Så är inte fallet.

Ni har inte hört av mig på ett tag. Sen senast har jag:

-Besökt vårt västra grannland

 


-Börjat använda menskopp. Jag blev så hänförd av den att jag efter den första användningen förväntansfullt tassade runt i en hel månad i önskan om att nästa menstruation skulle uppenbara sig på momangen.

 


 

-På okänt sätt fått ett sår i hårbottnen som jag gång på gång fingrar på. Det går inte att sluta.

 

Publicerad 17.12.2017 kl. 22:12

Det gigantiska i att upprätthålla liv

 

Säsongens sista tomater hänger i fönstret och mognar i sina egna takter. Rankorna ligger på komposten.

Att några små frön importerade från Spanien (Skam. Men det fanns inga inhemska i april.) kan skänka så mycket substans under så många månader.

 

 

Publicerad 01.11.2017 kl. 22:02

att dö

 

att börja

 


fattas

 

 

från resten
av sitt liv

 

 

I skymningen begav jag mig ut i skogen. Den bar på vita sorgeskynken. Dämpande, isolerande draperier omslöt mig överallt och luften låg tung och alldeles stilla.
Som om den visste.

Det är så stort.
Så ofattbart.

Mina tankar går till alla er som förlorat någon.
Sörj med varandra. Trösta varandra. Ta hand om varandra. 

 

Publicerad 26.10.2017 kl. 18:13

Drawing as Self Discovery

 

 

Publicerad 25.10.2017 kl. 22:08

New high score

 

Efter den senaste psykiska och fysiska sjukdomen har jag fått lära känna mig själv på nytt. Jag försöker med ett öppet och nyfiket sinnelag lära känna den människa som råkar ha blivit jag.
Vi blir aldrig färdiga. Nu är jag bäst hittills.


Min kropp är inte vad den en gång var.
Men som människa, som själ är jag definitivt bäst hittills. 

 

Publicerad 23.10.2017 kl. 22:24

Flyktig och hudlös

 

Vad tänker jag på?
Att jag känner mig så skör. De senaste dagarna har jag haft mer ont. I kroppen och i själen. Jag grunnar på allt som bara finns att grunna på. Hur kommer livet bli? Är det här verkligen jag nu? Jag tänker på framtiden och ibland undrar jag om jag ens har någon sådan. Kommer jag kunna studera något? Kommer jag orka?
Jag tänker att jag skulle vilja utföra en egenskapstransplantation. Om någon vänlig själ dör i en bungyjumpolycka önskar jag att jag kunde få hens hakuna matata-kromosomer.

Jag hade hemsk pms igår. Och så trappar jag ner en antidepressiv medicin som även används vid långvarig smärtproblematik. Jag upplevde inte att den hjälpte mig ett skvatt då jag började ta den, så efter ett vad jag tänkt mig meningslöst knaprande i sex månader bad jag själv om att få sänka på dosen och avsluta. Det skulle visa sig vara mycket svårare än jag trott, och nedtrappningarna har gett stora biverkningar för både kroppen och psyket. Läkarens plan var att jag skulle trappa ner ordentligt varannan vecka och vara färdig i juli, men väldigt fort märkte jag att det inte var realistiskt för mig.
För några dagar sedan trappade jag ner till minsta möjliga dosen. Nästa gång jag trappar ner tar jag ingenting.
Biverkningarna då? Jag har ont i musklerna. Jag har ont i lymfknutorna, ännu mer än vanligt och det susar och väser och surrar i båda öronen. Och så är jag så hudlös och sårbar. Det krävs nästan ingenting för att jag ska brista ut i gråt. Igår brast det då jag var inne hos tandläkaren. Hon frågade hur det var med mig, och jag har i efterhand tänkt att på något sätt kanske det är svårare att värja sig om man slipar bort tandsten och har halva Mirkas maskineri intryckt i käften.

Men det får vara så.
 

Ingenting är statiskt. Allting förändras.

 

Publicerad 14.10.2017 kl. 18:51

Bra-boken

 

En själ på meditationskursen berättade att hon skriver tacksamhetsdagbok. Det fick mina tankar att gå till "Bra-boken" enligt författaren, coachen och föreläsaren Mia Törnbloms modell.

Konceptet är enkelt. Du behöver häfte och penna, alternativt ett elektroniskt dokument, samt några minuter per kväll. Det här antecknar du:
-Tre saker du gjort idag som du har gjort bra. Du behöver inte nödvändigtvis ha volontärgjutit tre komma sex miljarder menskoppar eller uppfunnit en tidsmaskin och konfiskerat Pandoras ask. Det kan lika gärna vara att du tagit dig själv i beaktande och tackat nej till det där du inte orkade med eller plockat upp ett skräp från marken (som förvisso var en trisslott men ändå). 
-Tre saker du är tacksam över. Det får vara hur stort eller smått som helst. Om du inte hittar något kan du konstatera att du åtminstone överlevt dagen, och att den är slut snart.
-Tre saker du vill ha hjälp med. Kanske hjälp med att älska dig själv, kanske hjälp med att älska nån annan, kanske hjälp med det där föredraget imorgon eller hjälp med att lära dig knyta skosnörena. Vem eller vad du ber om hjälp av är helt upp till dig. Oberoende säger min erfarenhet mig att det lättar att lägga över en del av ansvaret till någon, eller något.

 

Efter kursen grävde jag fram mitt häfte från 2013. Jag tänker fortsätta där jag slutade i uppbyggande och förebyggande syfte.

 

 

Noggrannare beskrivningar av konceptet, samt en hel del annat livsbejakande material går att finna bl. a. i Mia Törnbloms bok Du äger. Den är skriven för ungdomar, men jag kan varmt rekommendera den för alla.

 

Publicerad 01.10.2017 kl. 19:22

-

 

Min psykolog ritade upp en stor altartavla, en ikon i luften med sina händer. Jag såg den så tydligt. En ikon med svep och gloria och smal näsa och allt. Min psykolog sa att vi inte kan bli ikonen hur än vi försöker. Vi kan bara vara oss själva. Lyckligtvis i olika versioner. Men fortfarande bara oss själva.

Hon sa att vi ska formulera ett mål som är i linje med våra egna väderingar. Det som för oss är upphöjt och stort. Inte det som vi tror att andra sätter på piedestal. Inte det som vi tror eller vet att förväntas av oss.

Vad vill jag? Vart ska jag? Jag är en produkt av allt. Jag är hudlös, mottaglig för allt. Och jag tar emot allt och jag tar in allt och vänder och vrider på det tills det förenar sig med mig och blir till en grå, homogen massa.

Jag försöker svara på frågorna. Jag försöker hålla isär de färger som flutit ihop.

 

Publicerad 20.09.2017 kl. 12:43

Det är höst men världen är vår

 

Vårt vardagsrum är mörkt. Mörkt därför att det är en höstkväll, men ännu mer därför att vårt vardagsrum saknar fönster. Vår soffa är obekväm och läcker vadd i nästan alla sömmar. Vi har lagt oss på på plastmattegolvet invirade i noppiga filtar. Vi är studerande. Vi äger inte mycket, men tanken är gränslös. Vi ligger på rygg. I taket skulle det gå att urskilja mörka fläckar av fuktskador, men vi gör inte det. Det är framtiden som öppnar sig framför våra sinnen. Allt vi behöver är varandra och en längtan. Stadssilhuetter växer fram. Människor, böcker och sammanhang. Det hänger förväntan mellan oss.

Det är höst, men världen är vår.

 

Publicerad 19.09.2017 kl. 21:36

Mer av konsten

 

Jag har fått ett par beställningar i konstväg. Här är en av dem.

Kul! tycker jag. Kul att någon kan ha glädje av något som jag helt och hållet gör bara för min egen skull. 

 

Om det finns intresse av att köpa min konst så är det fritt att ta kontakt. Vi kan diskutera oss fram till ett passande pris. 

Allt jag lägger upp i konstväg finns samlat under fliken konstanta konstigheter här på bloggen. Det är också möjligt att komma med egna önskemål vad gäller motiv, storlek och teknik.

 

 

Publicerad 16.09.2017 kl. 12:17

HAR NI INGEN SKAM I KROPPEN?

 

 

 

Publicerad 15.09.2017 kl. 17:39

Det är mycket tyngre att vänta än att gå

 

Benen är stela men du tar ändå trapporna ner, för det är mycket tyngre att vänta än att gå.

-

Men Martí skulle komma sju och sedan åtta och sedan tog du en lång promenad för att vara borta när han väl skulle ringa på dörren.
När du kom hem hade du ett ursäktande sms och du var bara tvungen att klippa av i självförsvar. För du kan inte längre vänta på människor, för varje minut av väntan känner du hur livet rinner ur dig och du vill inte dö väntande.

-

Han kommer gå sedan, han får gå sedan, han ska gå, ljuder mellan dina öron då du tänder hallampan. (...)
Men när du vaknar mitt i natten och ser Martí sova vet du att det är för sent.
När han går kommer du att vänta.

 

ur Bara gå av Jenny Björklund

 

Publicerad 14.09.2017 kl. 19:13

En kort historik över människan

Människan har skrivit sedan den dagen denne knäckte koden och plitade ner AFRIKA med spretiga bokstäver på ett kopieringspapper. Människan skrev för att viljan blomstrade upp i dennes ivriga barnakropp. Någonstans på vägen förändrades något. Nu skriver människan för att människan är illa tvungen.

Kategorier

Senaste kommentarer

26.12, 11:36Buongiorno av déa
26.12, 11:34Buongiorno av déa
31.10, 21:53att dö av haraldensis
20.09, 18:49En bok av Ynnaf