Förlåt

 

Ett förlåt känns så bedrövligt ynkligt. 

 

idag kl. 00:02

-

 

Snäckskalen krasar under mina barfotafötter och jag tänker att om jag gick omkring här tillräckligt länge skulle det förr eller senare växa fram en centimetertjock pansarhud på mina fotsulor. Efter frukost böjer jag mig ner över stränderna av tång och kalk och återvänder inte förrän någon ropar att middagen är klar. Min rygg är alldeles röd och två veckor senare kommer spröda hudflagor fortfarande regna ner från den.

 Södergöken, dödergöken har ropat hela dagen. Han gör mig illa till mods. Skuldrorna smärtar. Då solen närmar sig horisonten och luften svalnar beger jag mig upp över de skogsbeklädda bergen. Jag skrämmer iväg hjortarna ur sina vilogropar och växtligheten knastrar nervöst. Göken kommer plötsligt nära och sätter sig på en tallkvist ovanför mig. I själva verket är allt mycket ovisst, ropar han. 

 

igår kl. 23:59

-

 

TW KROPPSHETS, SJÄLVHAT

 

 

 

Då jag var 12 år gammal hade jag nyss börjat komma in i puberteten. Flera av mina vänner hade fått mens, det där mytomspunna blodet som jag inte skulle få förrän tre år senare. Men det var jag förstås omedveten om då. Skolsköterskan skulle lyssna på mina lungor och bad mig ta av tröjan och behån, om jag hade någon. 'Jag har ingen just idag' sa jag, och kände skam över att jag inte börjat täcka de myntstora bulorna som stigit upp ur bröstkorgen. Skolsköterskan vägde mig och vågen visade flera kilogram mer än den gjort senast. Hon knappade in siffrorna på tangentbordet och min tillväxtkurva reste sig som ett rött streck över det normala referensvärdet. 'Inget konstigt' sa skolsköterskan, du är frisk och fin. Men jag visste att hon hade fel. 

När jag var 12 år gammal och skolsköterskan vägde mig såddes ett frö av kroppshat. Jorden var syrerik och fuktig av filmerna vi sett på barnkalasen, tidningarna i tandläkarens väntrum och den allmänna jargongen i de vuxnas samtal.
Då jag fyllt tretton började mina höfter breddas och med bara några månaders mellanrum växte jag ur par efter par av supertighta jeans. Jag satt framför spegeln i mitt flickrum med ansiktet gömt i det midjelånga håret och grät, för vem skulle någonsin kunna se på min kropp utan avsmak? Jag dansade dubbla danspass på söndagkvällar och  innan dem brukade jag ibland springa en åttakilometersrunda.
Då jag var fjorton vägde skolsköterskan mig och tillväxtkurvan var ett rött, sjunkande streck. Jag berättade att jag inte fått mens än, att jag åt fem mål om dagen och att jag var glad.
 
Då jag är tjugo åker jag med min katt till veterinären. Jag har tagit dagens medicin mot min kroniska smärta och håret är kortklippt sedan jag ett par år tidigare började tappa det. Innanför dörren står en våg. Min katt sövs ner. 'Vänta här i en halvtimme' säger man till mig. Sekundvisaren på väggen håller trådarna. Jag bestämmer mig för att jag är redo. Jag väger åtskilliga kilo mer än jag trott.
 
Det känns ganska bra. 
 
Det här är ingen solskenshistoria.
 
11.06.2019 kl. 17:57

"Ha du vori ut å rådda inatt igen?"

Enligt en dikt av Eeva Kilpi krävs tre månader per år utan något världsligt ansvar som kallar för att man ska överleva. Det är inte helt realistiskt för alla kanske, och ni ser ju hur det går. Dör gör vi.
 
Jag är ledig i sommar. Inte tre månader i sträck. Men sisådär sju veckor sammanlagt. Det är ett hårt tillstånd efter ett års intensiva studier och tre extraarbeten. Jag finner mig inne i ett försommarvakuum och är ömsom rastlös och understimulerad , ömsom stressad och önskar att världen inte skulle snurra så snabbt. 
 
Jag är ute om nätterna. Kör fast på leriga skogsvägar och får gräva fram hjulen och ösa sten för att komma loss. Hoppar ut från grustagsklippor i spöregnet och kippar efter andan i det svarta vattnet, vadar barbent ut till skyddade skär och klafsar med barfotafötterna i leriga träsk. Jag sover i gungande segelbåtskajutor och springer hukande undan ilskna fiskmåsar.
 
Jag binder en krans av ängsull och hittar resterna av ett litet däggdjur som en uggla spytt upp på en bergsknall. Tre ryggkotor. En liten käke med vassa tänder.
 
'Du är nog alldeles död nu' säger jag och stoppar relikerna i jackfickan. 
 
02.06.2019 kl. 23:32

Kroppin känns fatin fast själin e rik

 

Försommarvärmen gör mig slö. På kvällarna går jag ner till skogsdungarna vid havet och samlar nässlor. Bränner fingrarna och skrämmer de ruvande fåglarna. Luften är söt och fuktig på ett sånt sätt som den bara är ett par veckor varje år.

På vägen upp möter jag ett gäng unga tjejer med en extern högtalare. De lämnar efter sig ett spår av solkräm och den där upprymdheten man bara kan känna då man är femton. Liljekonvaljernas knoppar söker sig mot himlen. 

Jag får impulsen att vilja vända upp och ner på dygnet. Men det spelar ingen roll hur mycket jag sover på dagarna så kommer jag ändå sova på nätterna. Klockan 17 vaknar jag efter en tre timmar lång nap. Svalget är torrt och lakanen har klibbat sig fast vid min bröstkorg.

Jag hyr filmen Call Me by Your Name och förflyttar mig till högsommaren i 80-talets Lombardiet.

Spelar upp vissa scener en gång till.

 

19.05.2019 kl. 19:01

-

 

Det har blivit sommar på en vecka och det är nu den är som bäst. 

Jag ligger i gräset i parken med Laura. Jag har satt baskern som solskydd över ansiktet och dragit av mig tröjan.

-Snart rullar dom ut sig, ormbunkarna, säger jag. Jag tänker på dem som sovande katter.

-Det ser ut som att de viskar med varandra när de står i klunga, säger Laura. Peppar varandra. Vi klarar det här.

Jag kramar ett träd och gnuggar kinden mot den skrovliga barken. "Det här är en bra bok" säger jag. 

-Rekommenderar du den här boken? flinar Laura. 

Utan att vi vet ordet av står vi under ett blommande körsbärsträd. Jag kliar en humla på den håriga ryggen och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. 

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?"

-Jag älskar hur du kan recitera poesi hela tiden.

 

19.05.2019 kl. 18:39

-

 

Man skulle inte ha kunnat tro att det hade regnat så mycket som det faktiskt gjort dagen innan. Den torra vårväxtligheten hade törstigt sugit åt sig allt vatten från markens yta och lämnat kvar ett mjukt, solkysst landskap.

Så tänker jag att man kanske kunde skriva om imorgon ifall man skrev om imorgon i övermorgon.

För att summera: Idag står regnet som spön i backen. 


Jag har känt mig ensam och patetisk. Ätit brunch som det femte hjulet och låtsats att jag tyckt att det är det mest naturliga i världen. Ni och ni och jag. En krackelerad symfoni.

Jag går kisande i regnet och blåsten med händerna djupt nerrotade i mina jackfickor och tänker att jag inte vore mindre ensam i ett romantiskt förhållande, för sällan har jag känt mig mer ensam än just där.

Jag läser en kompis dagboksanteckningar och tänker att vi alla är ensamma och inte blir mindre ensamma fast vi är tillsammans. Dina cellmembran och mina utgör murar. 

Jag sätter mig på ett café och drar fram en bok ur ryggsäcken. Knaprar på en sårskorpa invid tinningen tills den släpper fram sipprande blodkroppar. Några fåtöljer därifrån en man som jag en gång tydligt avvisat. Han har hyfs nog att låta mig vara ifred. Tanken på att han kanske trots allt kan vara något att ha dyker upp, men jag förkastar den hastigt.

Suger åt mig Ulrika Nielsens poesi.  Känner mig plötsligt inte ensam alls.

 

12.05.2019 kl. 17:03

00:07 mensanteckning

06.05.2019 kl. 12:38

mjölk och honung

 

Jag begav mig ut på långfredagskvällen. Packade rinkkan och gled tyst genom skogen. Jag var utan ved och större mängder vatten. Jag skulle klara mig bra ändå. Topparna var torra och dalarna var fuktiga.

Plockade upp en pinne. "Välkommen till familjen" mässade jag högtidligt och strök den över ryggen innan jag kilade ner den i en ficka. 

Jag tänkte på hur jag som ett mindre barn än jag är nu jämt och ständigt gick och drömde om en egen ateljé. Det var hon som bor på platsen där tiden står still som lärde mig ordet. Du borde ha en egen ateljé. Och jag insåg att det var precis vad jag borde. För i din egen ateljé, sa hon, där gör du bara sånt du har lust till. Då jag var ett mindre barn än jag är nu visualiserade jag min ateljé som en träkåk ståendes på pålar i vattnet. Den skulle vara som Tootickis bostad i muminböckerna, fast större och med 360 graders utsikt. En bit upp från stranden skulle mitt hus stå. Det skulle vara två våningar i vitmålad sten. 
 

Ateljén jag har idag är ett litet skrymsle i en stadskärna. Ett rangligt hörn utan fönsterutsikt över huvud taget. Men den existerar. Drömmen om ateljén som koncept.

Skogen är också en ateljé tänkte jag. Ett gränslöst tankepalats där jag inte aktivt skapar, utan där verken kommer till mig. Försiktigt rycker de mig i rockärmen och vill bli upplyfta. Vill vridas på och vändas på.

Jag hade spånat på årets första dopp, men då jag kommer fram till min övernattningsplats är sjön ännu frusen. Jag gör upp en eld och spliter av mig kläderna ändå. Låter barfotafötterna försiktigt treva sig fram över den skrovliga isen. På strandkanten mitt emot trumpetar ett svanpar. Ringduvan kurrar från grantopparna. 

En speciell hälsning vill jag sända till dig som urinerat i friluftsstugans allmänna kaffepanna och lämnat kvar vätskan där. Det är helt fine att du sysslar med dylika experiment, åtminstone under vinterhalvåret. Whatever floats your boat, har jag för mig att man brukar säga. Men lämna gärna en liten varningslapp till nästa gång.

 

29.04.2019 kl. 22:38

Lammen kommer

 

Jag tar en sista runda via ateljén innan jag åker iväg och förlöser. 

Försöker hitta allt det där som jag tappat någonstans. 

Min kameraladdare, mina hörlurar, min skam och min självbevarelsedrift. 

Finns inget. 

 

06.04.2019 kl. 14:12

-

 

Klockan är 19.38 och jag har abdikerat för resten av kvällen. Jag har plockat fram spikmattan och retirerat till min våningssäng där jag byggt bo i undre slafen. 

Det är söndag idag och i helgen har jag inte bott ensam. Två vänner har sovit här varsin natt. Jag tänker att det är fint att jag har välsignats med vänner och minst lika fint att de vill bo med mig trots (eller kanske tack vare?) min oförmåga att ta initiativ och vara etthundra procent närvarande i vi:et.   

Dagen idag har ägnats åt lagom monotona sysslor. Sådana sysslor som driver undan den existentiella åksjukan, men som inte heller ställer höga krav på koncentration.

Jag har rensat ur garderoben och tvättat två fulla maskiner i källaren. Prydligt vikt ihop min grannes torra kalsonger för att göra plats för mina lakan på torklinan. Jag har suttit på balkongen och pysslat om de som jag kontinuerligt delar lägenhet med. Planterat om elefantörat, paraplyaralian och en okänd suckulent. Sett till att gullrankan kommit sig från plastkruka till terracottakruka för att lätta på andningen. Inte för att den klagat, men ändå.

Inatt stod jag i badrummet då något glimmade till i mitt synfält. En silverfisk pilade över kaklet och in i sprickan mellan list och golv. 
Jag googlade. 
"Se till att dina ytor är helt torra och rena" stod det. 

 

Wonko får han heta tills den dagen det händer. 

 

Fun fact: Wonko kan lägga upp till 200 ägg. 200 namnförslag mottages således med tacksamhet.

 

17.03.2019 kl. 19:37

Kom med i kampen istället

 

I lågstadiet var jag det "lugnande pillret" som grupperades ihop med de "stökiga killarna" i samarbetsuppgifterna. Jag förstod snabbt att det förväntades av mig, såväl från lärarnas som elevernas håll att se till att arbetet blev gjort. Allt för att uppgiften skulle gå till så snabbt och konfliktfritt som möjligt. Jag var blyg och inte särskilt rapp i käften. Det blev snabbt en oskriven regel att jag var den som tog på mig allt.

Jag minns att flickorna i klassen uppmanades att "armbåga oss fram mera" och jag förstod inte hur vi skulle kunna göra det i ett klassrum där det slängdes stolar, böcker, pulpeter och där man riskerade börja blöda näsblod om man sa emot.
"Homo" och "hora" var vanliga skällsord användes till höger och vänster. Killar var homo. Tjejer var hora. 
 
I högstadiet skickade en kille meddelanden till mig och frågade om vi kunde knulla. Jag sa nej. Han fortsatte tjata. Han ritade av mina bröst, skickade bilden till mig och skrev "bussi boobs". Han bad om någon slags kompromiss som gick ut på att han skulle fingerpulla mig. Jag var nyss fyllda tretton, hade kommit sent in i puberteten, var plattbröstad och nyss upptäckt att jag över huvud taget var en sexuell varelse. Jag hade ingen aning om vad pulla betydde. Jag minns att jag googlade. 
Konversationen mattades så småningom av. Ibland skickade han långa, ledsna meddelanden om hur ensam han var. Jag förstod att han förväntade sig tröst. Jag tröstade. Sedan hörde jag inte av honom på flera år, förrän en gång då jag bytte profilbild på Facebook. "Kvinnor ska int ha kort hår" skrev han. 
Flera av killarna i klassen brukade luta sig framåt och knäppa upp bh:n om man satt framför dem på lektionen. Jag lärde mig snabbt att alltid se till att min rygg var utom räckhåll.
 
I gymnasiet vågade jag knappt prata med männen i klassen. Jag lärde aldrig känna dem egentligen. 
 
Flera av mina vänner under tonåren och vuxenåldern har utsatts för grova sexuella övergrepp eller fysiskt våld. Jag kom lindrigt undan, och har "bara" behövt utstå mildare upplevelser. En dag i Helsingfors för två år sen fick jag i folkvimlet ögonkontakt med en man. Av hans ansiktsuttryck att döma förstod jag att han sökt min blick, men jag kände intuitivt att det här inte var viktigt. Jag nickade kort och stegade vidare. Ett par kvarter senare dyker han upp bakom mig och jag förstår att han har följt efter mig. Han famlar efter min hand. Det är mitt på dagen och jag blir mera arg än rädd, men jag springer. Jag orkar inte annat. 
Jag tänker på vilt främmande män på stan och i klubbar som frågat om de får bjuda på mat, eller frågat efter mitt telefonnummer. Inget fel med det i sig, men jag har alltid sagt nej eftersom jag inte kännt mig sugen. Följdfrågan är 90% av gångerna "Varför inte? Har du pojkvän eller?". Som om man i samband med ett "Nej" måste ange en orsak. Som om ett nej bara ska kunna förstås och accepteras om jag redan 'ägs' av någon annan.
Att börja skriva om alla upplevelser av att vara kvinna skulle ta en halv evighet. De är många, många fler. Faktum är att jag så gott som varje dag skulle kunna plocka ut delar av mina medmänniskors ageranden gentemot mig som grundar sig i vad jag har mellan benen. 
 
Ofta har jag uttryckt min frustration. Ibland har jag kallats för hora och manshatare. En äldre man sa att han nog inte skulle vara särskilt intresserad av mig om han som ung såg mina some-flöden. Som om allmän attraktion borde vara mitt mål med allt jag publicerar. 
 
Jag är uppfostrad och uppväxt som en (cis)kvinna i ett samhälle där män förväntas bete sig på ett visst sätt och kvinnor förväntas bete sig på ett visst sätt. Jag inser att hur mycket kunskap och insikter jag än tar in så kommer de upplevelser jag haft att fortsätta att i mer eller mindre grad prägla mig i min vardag. Men många, ja faktiskt de flesta vardagliga situationer hade gjort det betydligt lättare för mig att hantera om jag redan som yngre fått lära mig om feminism, könsnormer och forskning kring genus. Jag har tagit del av otaliga böcker och föreläsningar kring ämnet feminism, men jag tröttnar liksom aldrig. Det är en sorg att läsa forskningsresultat just på grund av hur de ser ut, men det är också en upprättelse. 
 
Jag är inte ensam. Du är inte ensam. 
 
I mina flöden fyllda av feministloggan och tamponger glömmer jag lätt hur verkligheten faktiskt ser ut. Det är först då jag pratar med nuvarande högstadieelever som jag påminns om att situationen (åtminstone i just det sammanhanget) inte har förändrats ett dyft sen jag gick där. 
 
 
Igår ramlade en anmälan om rösträtt i riksdagsvalet ner på min golvmatta. Internationella kvinnodagen är en påminnelse om hur långt vi kommit. Internationella kvinnodagen är en påminnelse om hur långt vi har kvar.
 
 
Män behöver feminismen. Icke-binära behöver feminismen. Kvinnor behöver feminismen.
 
Säg inte grattis. Kom med i kampen istället. 
 
 
 
 
 
 
Flickebarnet 
 
07.03.2019 kl. 22:26

Lista över den bästa litteraturen 2018

 

Som uppföljare till förra årets lista. Den hittar ni här.

 

Eva-Stina Byggmästar - Locus Amoenus
Jag tröttnar aldrig på Eva-Stina. Jag fullkomligt förlorar, eller kanske återfinner mig själv i hennes språkvärld. Diktsamlingen Locus Amoneus är ett kärleksepos ur en Edens lustgård. En jollrande, bekymmerslös frizon där jag anar stråk av erotik utan att det på något vis är uttalat.

 

Birgitta Boucht - Tusenblad, en kvinna som snubblar
Tusenblad halkar i sitt badkar. Hon är gammal, ensam och kan inte ta sig upp själv. Hon förstår snart att det är här hon kommer dö senast inom ett par dagar. 
Boucht är en given favorit. Hon verkar inte kunna skriva dåligt. Också här - språket. Något slags prosapoesi och den fantastiska förmågan att kunna uttrycka så mycket med så få ord. Jag slås av häpnad varje gång och önskar att jag besatt den förmågan lika bra som hon.

 

Soheila Fors - Bakom varje fönster bor ett hjärta
Fors, som är aktiv författare och politiker och har grundat kommuniteter för utsatta kvinnor skriver om mäns våld i hederskulturer och om hur Sverige inte klarar av att ge dessa kvinnor samma demokratiska rättigheter som andra. Boken är full av sanna berättelser, baserat på samtal författaren haft med sönderslagna, våldtagna, ihopsydda, manipulerade och psykiskt misshandlade kvinnor. 
(Med dessa ord sagda bör jag kanske påpeka till alla tröghuvuden där ute att alla muslimska män inte misshandlar sina fruar och att det finns gott om västerländska maktkåta svin. Jag räknar mer än gärna upp dem på begäran.)
 

Jag var tvungen att läsa lite i gången. Det hela var så överväldigande, var så konkret och totalt ofattbart på en och samma gång.


Jag fick boken av farmor i julklapp. Hon visste nog inte riktigt vad hon köpte till mig. I hennes ögon bör jag antagligen skyddas från "Vem ska trösta knyttet?", vilket för mig in på nästa bok.
 

 

Tove Jansson - Vem ska trösta knyttet?
Jag läste den högt för en vän då hon låg i min famn. Det var en fin stund.


Tove Jansson - Sommarboken
Tänk att jag inte hade läst den förut. Den känns ju som en självklarhet om man är en kulturintresserad snusmumrik. Jag blev inte besviken. Sommaridyllen ute i finska viken. Det speciella bandet mellan en ung flicka och hennes fyndiga farmor. Boken andades. Jag får känslan av att karaktärerna lever inne i den och nästa gång jag besöker dem kommer där finnas nya berättelser.

 

Peter Wohlleben - Trädens hemliga liv
Tyska Wohlleben är biolog och skogvaktare. Han avslöjar forskning som gör att du aldrig kommer kunna se skogen på samma sätt igen. Naturen är magisk. En av de banalare sanningarna som kommer fram i boken är att träden växer fast i varandra med rotsystemen under marken. Om ett träd blir sjukt eller angripet och inte själv kan ta till sig näring kommer de kringliggande träden att ge det sjuka trädet näring genom rotsystemet. Man önskar ju att människodjuret hade ett sådant samhälle som i praktiken faktiskt fungerade.

 

 

Ellen Strömberg - Jaga vatten
Ellen har en fantastisk debutroman om sexualitet, identitet och småsamhället. Att vara uppväxt i en av städerna som boken utspelar sig på är ju kul i sig självt. Eller ja, städerna i boken förblir onamngivna, men jag vet ju.


Michael Ende - Momo och kampen om tiden
Igen en klassiker som jag inte läst förrän nu. Trots att den är skriven för snart 50 år sedan tror jag att den aldrig har varit så relevant som den är idag. En lång saga som egentligen skildrar verkligheten och hur vi ser på den. En saga för barn och för vuxna barn och kanske allra mest för vuxna vuxna.

 

Hanya Yanagihara - Ett litet liv
OM jag måste välja en favoritbok i år så är det den här. En tegelsten som man inte vill att ska ta slut. En läsupplevelse bortom nästan allt annat. Nästan alla triggervarningsetiketter som ni kan tänka er bör dock flaggas med innan ni befattar er med den här. Det är självmordstankar, självskadebeteenden, sexuella utnyttjanden, manipulation och härskartekniker av alla de slag. Men det är så mycket bortom det också. Om ni tror er klara av den så LÄS för allt i världen.

 

 

Det om det. Ny lista nästa år.

 

28.01.2019 kl. 20:41

Loggbok från ingenting

 

Jag har just ålat runt i min lägenhet med halvt nerhasade jeans (och med halvt nerhasade menar jag halvt nerhasade. Jag hade lossat på bältet och knäppt upp gylfen då jag avbröts av mina tankar och glömde att jag egentligen höll på att ta av mig byxorna) i jakt på en bortslarvad elräkning. Jag har snutit mig i min vita topp för att jag gråtit hämningslöst och jag har snutit blod för att den torra luften irriterar mina slemhinnor.

En röd fläck ovanför högra bröstet.

Vardagen slog mig hårt då jag återvände från en månad på resande fot. Jag trodde jag skulle njuta av att vara tillbaka. Det är ju ändå mig, förändringarnas fiende, programlöshetens helgon som vi talar om. Men icke.

Studierna känns tyngre nu också, av skäl som sitter på sina rika rumpor i ett kontor någonstans och bestämmer vilka delar som ska skäras av på samhällets oformliga kropp. Kulturen och psykvården är tydligen onödiga lemmar. Ironiskt att det är just de två som jag lever av och med och på. 

I mitt tillstånd kanske jag borde gå ut på promenad. Men just ikväll är jag abdikerad och folkallergisk. 

 

28.01.2019 kl. 18:59

Murn

 

Ja va ti murn. An va ståor som di säjr an e. Men int så gråov som ja tråodd. Ja va ti Checkpoint Charlie å ni ståo tär å prova US Army-myssona å vi jåor peace-teckne framfö kameran å log utan ti föstaa va fred va fö na. Å tå nan hadd rita en ejakulerand kuk på East Side Gallery tär du ejn gang förblöödd å lämna allt jävelskap kom åorden ti me.

 

Förlåt oss int. Ty vi båord veta va vi gör. 

 

01.01.2019 kl. 20:54

En kort historik över människan

Människan har skrivit sedan den dagen denne knäckte koden och plitade ner AFRIKA med spretiga bokstäver på ett kopieringspapper. Människan skrev för att viljan blomstrade upp i dennes ivriga barnakropp. Någonstans på vägen förändrades något. Nu skriver människan för att människan är illa tvungen.