Beträffande Eva

 

Ibland upplever jag att dikterna blir förstörda då någon annan människa delar dem med mig.

Då någon annan människa delar en dikt med mig läser jag dikten på det viset jag tror att människan som delat dikten med mig läser den.

Och då förstörs den

bara för att det känns som om människan före mig har ett tolkningsföreträde som inte jag har

Jag upplever det lättare att betrakta dikten med mina egna ögon om jag också får upptäcka den själv och trycka ner min flagga på den och tro att jag är Neil Armstrong på månen

Var inte som jag

Ibland delar jag kanske dikter med er

Om inte jag berättar varför jag vill dela den med er så är inte det väsentligt

Läs den ofiltrerat

Läs den som att textförfattaren talar till er

och ingen annan

 

Publicerad 24.04.2017 kl. 21:44

Underbara människa

 

Jag vill byta smak
i min mun
ishavsblå
som när jag drömmer att jag springer
att jag lyfter
orädd
svävar jag så

jag vill byta doft
till något lätt
ändå fast
som när hösten dyker från en klar himmel
bland äppelträd
och det blir kallt

jag vet en man
som hellre än att sluta andas
sålde allt och bara försvann
men jag tror man kan
byta vissa delar
som inte fungerar
och bygga sig sann
tänka det
känna det
att jag är
fri att vara
den jag vill vara
underbara människa

jag vill byta språk
sköna runda ord
inget stort
utom när
ilskan rinner över
och jag verkligen behöver
tömma huvudet på eld

jag vill byta blick
rak klar blick
som inte skyggar för något
så du
vet
att det jag ser
och det jag sänder
det är
allt

jag vet en man
som hellre slutar andas
än står naken inför en annan
jag vet
stackars han
för nakenhet förenar
alla de delar
vi döljer för varann

så hur känns det
att du vet
att du är
fri att vara
den du vill vara
underbara människa

-Eva Dahlgren

 

Publicerad 24.04.2017 kl. 19:11

Introversionen

 

Jag var 7 år gammal och hade börjat i första klass. På morgnarna innan vi öppnade våra läse- och matteböcker satte vi oss i en cirkel av stolar som fanns längst bak i klassen. Här lyssnade vi på högläsning, sjöng någon sång, gick igenom dagsprogrammet och på måndag morgon fick alla i tur och ordning berätta för sina klasskompisar vad de hade gjort under helgen. Jag minns tydligt att jag ofta upplevde den runda cirkeln som obekväm. Vartåt jag än vände blicken fanns det ingen fast punkt att vila ögonen och tankarna på. Ofta svängde jag mig helt om i min stol, med magen lutad mot ryggstödet och benen dinglandes mot den vita klassrumsdörren. Jag tog avstånd från de ivriga diskussionerna som fördes i cirkeln eftersom de kunde ge mig en obehaglig känsla som jag både har och hade svårt att sätta fingret på. Jag kan inte minnas att min klasslärare någonsin bad mig att vända mig mot ”rätt” håll. Hon lät mig hållas, och det är något som jag idag på ett lustigt vis är tacksam över, trots att jag inser att det säkert fanns en viss problematik i min självvalda frånvaro. 

Jag var 10 år gammal och skulle precis gå ut lågstadiets fjärde klass. Luften i klassrummet var laddad med spänning då vår dåvarande klasslärare under en lektion tog ut oss i korridoren, en och en för att tillsammans med eleven gå igenom dennes läsårsbetyg. Hon nådde till slut bokstaven H och det blev min tur. Förutom att alla skolämnen betygsattes, så fanns det även ett antal andra punkter som vi fick vitsord för. Dessa handlade bl.a. om hur väl vi skötte våra uppgifter, hur vi följde med i undervisningen och hur vi behadlade våra egna och skolans tillhörigheter. Jag hade fullpoäng i alla dessa punkter, förutom i en av dem som var formulerad som Visar hänsyn mot kamrater och personal. Denna punkt hade jag ett sämre vitsord i och jag minns att jag själv blev besviken och konfunderad då jag upptäckte det. Jag var för rädd för att ifrågasätta, men så småningom tog vi förstås upp även den punkten. Jag minns inte exakt vad min lågstadielärare sade och jag vill inte lägga orden i munnen på någon, men jag minns att hon motiverade vitsordet med några av mina inåtriktade drag.

Jag gick ibland ensam på rasterna. Inte för att jag inte skulle ha haft vänner (det hade jag under hela min lågstadietid), utan för att jag helt enkelt ville. Jag startade sällan samtalsämnen i klassen utan då jag öppnade munnen var det för att stolt svara på en fråga som ställdes under lektionen. Jag var självständig och oberoende och därför kunde jag kanske upplevas som initiativlös. Jag klarade inte av ögonkontakt med vuxna människor mer än en sekund åt gången. Jag vände hastigt bort blicken då någon såg på mig, och än idag kan jag uppleva att jag kommunicerar bättre då jag inte möter min samtalspartners blick. Jag kan förstå att min klasslärare gav mig lägre vitsord, för många av de beteenden som ses som hänsynsfulla var ju just sådana som jag inte utövade. Trots det kan jag se att det var just där som det såddes ett frö inom mig. Jag har alltid varit prestationsinriktad och haft höga krav på mig själv, och i och med det här tillfället insåg jag att delar av mitt beteende var fel. Jag skulle bli tvungen att ändra på det om jag ville ha ett högre vitsord.

Jag började i högstadiet och fick allt starkare uppfattning om att det jag var var fel. Ibland kände jag mig ensam och förstod inte var alla fick sin ork ifrån. Den största skillnaden mellan introverta och extroverta är hur man får sin energi. Medan extroverta samlar energi i sociala sammanhang så är det just i de sammanhangen som de introverta avger energi. En introvert människa kan alltså tvärtemot den vanliga uppfattningen mycket väl trivas i sociala sammanhang, men då vara tvungen att kompensera med mycket egentid efteråt.

Jag själv fick lära mig att trivas i sociala sammanhang. I flera års tid höll jag på med att försöka avvänja mig med det inåtriktade beteendet. Jag utsatte mig själv för situationer jag inte trivdes i och gav ibland mer än jag hade. Om jag vid något tillfälle inte klarade det jag ville uppnå kände jag att jag var ett misslyckande, och efteråt kunde jag ligga och älta det i timtal. Jag såg upp på de som vågade stråla och förstod inte hur de bar sig åt, då jag själv kände mig lite som en elefant i en porslinsaffär bland vännerna i kören, på konstskolan och på träningen. Jag skrev om mina känslor i min dagbok, men pratade aldrig om dem med någon eftersom jag var övertygad om att det jag upplevde var ett stort undantag och att ingen skulle förstå mig.

Ibland upplever jag att jag gör mina vänner besvikna. De börjar antagligen lära sig att ett ”kanske” oftast är ett ”nej”. Men hur ska jag kunna förklara att jag hellre går hem ensam, somnar i min egen säng, vaknar ensam, stiger upp då jag känner för det och äter frukost med mig själv, istället för att sova över tillsammans med hela gänget och tillsammans fixa ihop en brunch dagen därpå? Jag är så dålig på att vara ung.

Många introverta har upplevt ett slags uppvaknande då de läst boken Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain. Jag själv upplevde uppvaknandet då jag som sextonåring läste boken Introvert: Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Innan jag var sexton hade jag hört ordet introvert nämnas, men jag förstod inte dess betydelse. I flera sammanhang hade jag hört ordet användas som ett tillfälligt tillstånd. Jag tänkte att man på samma sätt som man var exalterad eller besviken kunde vara introvert, men så fick jag lära mig att så är kanske inte fallet. Då jag läste Jonkmans bok såddes ett nytt frö inom mig. Ett frö av självacceptans började gro i mig och idag måste jag ge näring till det varje dag för att det ska växa. Jag har lärt mig att uppskatta de sidor av mig själv som jag kan dra nytta av. Jag är en kreativ människa som nästan aldrig är uttråkad. Jag njuter av mitt eget sällskap och glömmer fort bort både tid och rum då jag uttrycker mig genom att skriva, måla och pyssla. Jag är en god lyssnare och betraktare. Jag är mån om att mina relationer ska vara av god sort eftersom jag inte har råd att sätta min energi på en rad energisugande relationer. 

Introversionen är något jag fått förklara mer än vanligt under den senaste tiden. Ibland känns det svårt att ha många vänner som är så fruktansvärt viktiga, och på samma gång vara en introvert och en plikttrogen som fruktar att göra andra människor besvikna.

Jag vill skriva min historia för alla de som behöver höra den. Jag önskar att man hade tagit upp olika personlighetstyper på hälsokunskapslektionerna i sjunde klass, för det hade kanske, kanske sparat mig en del vånda. Men jag vill också skriva för alla mina vänner. Jag måste få förklara mig, men jag är bättre på att uttrycka mig i text än i tal. Jag är väldigt tömd på energi just nu och kommer antagligen att vara det ett tag framöver. Jag vill inte att ni ska vara rädda för att ta kontakt med mig och vilja träffa mig, men som ni märker så tackar jag ibland nej. Det är svårt att göra det och varje gång får jag ett stygn av samvetskval. Men jag är tvungen att göra det. Jag är så mån om min relation till alla er och om jag har en dålig, energilös dag då vi ses blir det så fort fel. Jag vill inte att mina vänskapsrelationer ska vara byggda av kulisser och förnekelse, för ni är alla så värdefulla för mig.

Det är alltså inte ni, det är jag. Och så får det vara.

 

För dig som vill ha fördjupning:
http://introvertdoodles.com/
http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts?language=sv

(Man behöver inte identifiera sig som varken introvert, extrovert eller ambivert [något där emellan]. En god vän till mig ifrågasatte hela grejen med att dela upp människor i bås, och jag förstår vad denne menar. Jag tycker inte man ska låta sina uppfattningar om vad man är begränsa en. För mig har det varit viktigt att få ett namn på det jag är, eftersom det hjälpt mig på vägen till acceptans.
Men jag ska bli bättre på att inte trycka personlighetsstämpeln i pannan på mina medmänniskor. Det är inte upp till mig att bestämma vad du är eller inte är. Det är upp till dig.)

 

Publicerad 23.04.2017 kl. 18:28

Det senaste (publiceringsvänliga) alstret

 

 

Mina tår krullar sig av förtjusning över den nya guldfärgen som skimrar i ljuset och kastar solkatter på väggarna.

Designen är ingalunda egen. Inspiration i form av färger och former är hämtad av Fanny Åström (fannyarsinoe på instagram) och Steffi Aluoch.

 

Publicerad 20.04.2017 kl. 19:27

Kontaktannons

 

Jag söker partner
kanske dig
Man sade det går om tills jag gifter mig

Svar till "Desperat"

 

Publicerad 18.04.2017 kl. 21:20

Jag är på platsen där tiden står still

 

Jag är på platsen där tiden står still. Tiden går då jag inte är här, men så fort jag kommer hit stannar den. Jag vill inte att tidens obefintlighet ska vara bunden till en plats. Jag önskar att jag i mitt bröst kunde bära med mig ett urverk utan kugghjul, så att tiden skulle stanna runtomkring mig vart än jag gick. 

Ovanför ormbunken hänger en klocka; den enda klockan i huset som tickar. Den är av trä och har samma form som landet vi befinner oss i. Jag ser på den som en rolig grej i stil med de klockor man ofta hittar på flygplatser eller vid andra reseknutpunkter. Den visar vilken tid som regerar i ett visst land, precis som klockorna på flygplatserna anger tiden i Vancouver, Tokyo eller London. 

Klockan på väggen täcker inte platsen jag befinner mig på eftersom platsen jag befinner mig på utgör ett undantag. 

Platsen jag befinner mig på är en plats för sig.

Resten av klockorna i huset stämmer överens med den tid som regerar här. De visar alla olika eftersom de alla har stannat. Ingen bryr sig någonsin om att dra upp dem.

De stannar ju ändå bara igen. 

 

Publicerad 15.04.2017 kl. 18:19

En lista över saker jag inte gör i dessa dagar

 

-Rakar armhålorna. I synnerhet inte den vänstra. Skogen i min vänstra armhåla kallar jag Narnia. Det gömmer sig kentaurer och besjälade grävlingar i den.

-Använder bh. Behå? Behå. På grund av sjukdom mår min kropp bättre utan den. Om jag mot förmodan ska delta i sociala sammanhang iklädd en åtsittande eller tunn tröja så använder jag målartejp. Tre lager över bröstvårtorna. Helt fantastiskt. Någon gång kommer jag kanske sluta vara obekväm i att låta bröstvårtorna synas, trots att de onekligen gör mig originell. De flesta däggdjur har ju inga. 

 

Publicerad 12.04.2017 kl. 16:42

För min skull

 

Vad ska jag göra
för att ro dig i land
för att driva det onda
och ge dig en strand

Vad ska jag yttra
då stormarna ryter
för att kunna dra upp dig
så länge du flyter

Jag vill ge dig en framtid
jag vill skänka dig hopp
Jag vill bara rädda
din sargade kropp

Och ändå så är jag
så maktlös och svag
Men dra du
för min skull
ett till andetag

 

Publicerad 11.04.2017 kl. 17:59

Den Allsmäktige

 

Det rustika, svagt upplysta väntrummet andas sekel av erfarenheter och iakttagelser. De höga, valvformade dörrarna och de utsmyckade väggarna har fått se redan svunna generationer av patienter komma och gå, tillfriskna och insjukna, överleva och dö. De har sett nyförlösta spädbarn omsorgsfullt lindas in och sättas till bröstet. De har sett skolbarn som tynat bort i tyfus och gulsot. De har sett unga, sårade soldater tagas omhand. De har sett cancerns offer kämpa för att vinna tillbaka ett liv. De har sett utarmade kroppar dra sina sista rosslande andetag för att sedan bäras ut och ge utrymme för nya offer.

Hans mottagningsrum är stängt. Hon kan skönja en grov röst tala bakom de låsta, dubbla dörrarna. Snart läggs luren på med ett avlägset klick. Tystnaden som uppstår är en speciell sorts tystnad. Den dämpas av mörkret och de tjocka betongväggarna. Hon lyssnar vördnadsfullt till den och känner blodet rusa i tinningarna. Plötsligt öppnas en av dörrarna till mottagningsrummet. Han stegar ut med högburet huvud, iklädd en vit rock som fladdrar kring hans knän. En sekund senare får han syn på henne. Han stannar upp, öppnar upp sin hand mot rummet och med en kort och saklig ton ber han henne komma in. Hon stiger motvilligt upp och låter armarna ligga kvar i kors över bröstet. I handen håller hon ett krampaktigt tag om ett hopvikt papper. Han tecknar åt henne att sätta sig på stolen intill hans arbetsbord.

-Senast vi träffades var under helt andra omständigheter, det kanske du minns.

Det är väl självklart att hon minns. Hon undrar tyst för sig själv om det finns någon som mot förmodan inte skulle minnas. Hon hummar till svar, och lyckas hålla en inte så avvisande ton som hon egentligen skulle vilja. Det är bäst att hålla sig på god fot, åtminstone tills hon vet vad han har för avsikt med sammankomsten.

-Nu har det gått två månader sedan vi sågs senast. Då var du ännu inskriven på sjukhuset. Hur går studierna?

-Från och till.

Avvakta. Avvakta. Avvakta. Låt honom få hitta början på trådrullen. Den som tar initiativ är den som är mera sårbar.

-Okej.

-Jag har fortfarande besvärliga smärtor. Sådana som gör det väldigt svårt för mig att klara vardagen.

-Du upplever alltså din situation ännu inte är helt återställd?

Hon undrar om han är så uppfylld av sin narcissism att han helt enkelt inte förstår vad hon säger, eller om han mycket väl förstår och bara fylls med njutningskänslor av att provocera.

-Nej. Jag skrev ner en lista med mina symptom. Hon vecklar ut pappret och räcker över det till honom. Han tar emot det och kastar en blick på det.

-Har du fått någon smärtkarta?

-Öh. Va? Nej, det kan jag inte…

-Då ska vi skaffa en sådan till dig. Rör du på dig då?

-Jo, jag har promenerat en hel del då jag kunnat. Men annat funkar inte.

-Bra. bra. Promenader räcker utmärkt.

-Saken är den, att jag var till en mottagning i min studiestad där de sysslar med massage och…

-Hur fick du remiss dit då?

-Jag pratade med skolsköterskan och hon tyckte att jag kunde försöka med massage igen. Så hon tipsade om stället.

-Okej. Hon gav alltså remiss?

Hon överväger stilla svaret för sig själv och inser att en lögn är smidigaste sättet att få samtalet att löpa framåt för att kunna säga det hon egentligen har på hjärtat.

-Ja, det gjorde hon. Där bad de mig berätta om mina smärtor och informera dem om jag fått några diagnoser. Jag nämnde akut stressreaktion och sa också att man hittat borrelia-antikroppar i mitt blod, men att man inte vetat om det var en passiv eller aktiv infektion.

-Vadå borrelia?! Var har du varit och tagit prover? frågar han, uppenbart irriterad.

-Jamen jag pratar ju om de prover som togs här på sjukhuset i höstas.

-Borrelia är uteslutet. Det kom vi fram till för länge sedan.

-Men varför åt jag då antibiotika i två veckor?

För första gången någonsin sedan hon träffade honom kommer han av sig i ett par sekunder. Hon börjar undra om han är medveten om att en av hans främsta kollegor har skrivit ut antibiotika.

-Den antibiotikan var hur som helst onödig, konstaterar han. Dessutom ska du lämna utlåtandet till mig, om du besöker dem flera gånger. Det är jag som är läkaren av oss.

Hon inser att han har klippt av hennes resonemang innan hon ens hunnit komma fram till själva ärendet, och förstår att hon måste byta nystan.

-Jag var också till en läkare i min studiestad som…

-Jaha. Vad hette han?

-Jag minns inte.

-Läste han vad jag skrivit?

-Jo, och det jag skulle säga var att…

-Då är det helt okej att du har kontakt med honom också. Men du ska veta att det aldrig fungerar lyckat att ha för många läkare inblandade. Jag är ju lika mycket läkare som honom.

Hon känner huvudet hetta till och hennes röst är inte långt ifrån att brytas då hon famlar efter bollen som han konstant knycker ur hennes grepp.

-Han skrev ut Cipralex till mig. Jag har ätit det i tre veckors tid nu och jag tycker att det har hjälpt mig med mitt humör. Men det tar inte bort de fysiska smärtorna.

-Cipralex är bra. Jag pratade ju redan i ett tidigare skede om antidepressiva. Hur mycket äter du?

-Först 5 mg, nu 10 mg.

-Bra. Mycket bra.

Hon inser att hon måste välja sina strider för att komma ut ur hans rum inom de närmsta timmarna.

-Skulle du kunna förnya receptet åt mig?

-Det var en bra idé. Jag förnyar det direkt.

-Min burk med Paratabs som jag fick i september är slut också. Kan du skriva ut nya värktabletter till mig?

-Panadol forte finns på apoteket. Det är samma sak. Har du tagit några fler läkemedel?

-Voltarensalva använder jag på musklerna. Den fungerar bäst.

-Sluta upp med att använda den. Den är antiinflammatorisk och sådana läkemedel behöver du inte. Hur ser det ut med studenten då?

-Jag har bestämt mig för att skriva två ämnen. Vid behov skriver jag bara ett.

-Du är en mycket intelligent och handlingsdriftig kvinna, men du har också en väldigt krävande personlighet. Jag tror det vore bäst för dig att inte skriva alls. Vart har du bråttom egentligen?

Hon vill drämma näven i bordet och skrika till honom att det inte är den så kallade krävande personligheten som är problemet utan de ständiga smärtorna, men klumpen i halsen hindrar henne från att öppna munnen över huvud taget. Hans röst är som gjuten i sten då han fortsätter.

-Jag tror att vi är klara här nu. Jag ringer på nytt i början av februari för att kolla läget. Jag vet att du vill att allt ska gå snabbt, men nu finns det ingen magisk knapp att trycka på. Nu måste du bara ha tålamod. God afton.

Han tar ett fast grepp om hennes högra hand innan han eskorterar ut henne ur rummet. Dörren smäller igen bakom henne. Lysrören flimrar till.

 

Publicerad 06.04.2017 kl. 21:51

Kl. 10.52 på Järnvägstorget

 

Hej. Du ser dyster ut. Ska vi vara dystra tillsammans? 

Din vänstra arm är slängd på måfå bakom ryggstödet. Ditt högra pekfinger pillrar förstrött på stolskanten. 

Jag vandrar runt dig.

Ditt huvud är nerböjt. Din blick är tom.

Som sten.

Jag har inte läst ett enda verk du skrivit, men vi kanske kan sympatisera med varandra ändå?

Jag hoppas du inte misstycker att jag sätter mig här och lutar mig mot din fot.

 

Publicerad 04.04.2017 kl. 11:48

De kognitiva svårigheterna och ett stycke déjà vu

 

Jag har härmed försökt sluta känna skuldkänslor över att jag inte orkar med böcker som är antingen långa eller närvarokrävande eller både och. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag har svårt att ta till mig små bokstäver som myllrar iväg i ett hav av andra bokstäver. Jag har svårt att bearbeta det sammanhang jag läser om och jag minns ändå aldrig vad jag läst då jag väl kommit så långt att jag lyckats både läsa och förstå. Det är frustrerande att något som framskridit relativt smärtfritt i 13 år och som legat så nära min intressesfär plötsligt ter sig som ett berg att bestiga. Men efter en hel del månader av pliktkänslor och drivor av olästa tegelstenar vid mitt nattduksbord har jag till slut insett att pliktkänslorna och drivorna inte kommer hjälpa mig. 

Plötsligt var det att komma hem från biblioteket som att komma hem på den gamla goda tiden för tio år sedan då jag hade sjutton böcker i min väska. De senaste åren har jag oftast kommit hem med sisådär tre stycken eftersom varken väskan eller tiden rymt mycket mer än så många böcker ur den kategorin jag brukat låna. Igår gick jag crazy* på tecknade serier, poesi, barn- och ungdomslitteratur, lättläst facklitteratur, en reseskildring och någon enstaka, liten, förkortad prosabok för vuxna. Urvalet var inte helt olikt det urval som fanns i min väska för tio år sedan, och vissa böcker kunde till och med återfinnas. Det får vara så här nu. Jag återupptäcker gamla världar i kraftlösheten att upptäcka nya. Det får vara så här nu. Det kommer komma en annan tid och tills dess gör jag mig så gott jag kan hemmastadd i tiden som är nu. Precis som i tiden förut.

*Jag ber om ursäkt för kodväxlingen. Jag vet inte om det är det svenska språket eller min vokabulär över det svenska språket som är bristfällig. Jag gissar att det är det sistnämnda. 

 

Publicerad 31.03.2017 kl. 14:42

Det är vackert Tove

 

att du lever

 

   

 

 

Publicerad 31.03.2017 kl. 09:13

En lista över vad jag gjort under den senaste rotationen

 

-Med tappad haka betraktat mäktiga fasader så till den grad att sammanlagt tre förbipasserande själar har stannat till bredvid mig och med sökande blick kisat upp mot skyarna för helt säkert inte gå miste om det som varit föremål för så mycket vördnad.

-Kännt samförstånd med en kortväxt man iklädd byxor uppdragna till bröstkorgen och krokiga glasögon.

-Snyftande suttit på trappan till konstmuséet och två gånger försökt övertyga en omtänksam främlig om att jag är okej.

-Spillt yoghurt över ett hotells tébord och mig själv.

-Blomstrat i själen.

 

Publicerad 29.03.2017 kl. 13:53

En lista över saker som inte alltid finns med allt

 

-Mening

 

Publicerad 29.03.2017 kl. 09:58

Jag finns i huset vid skogsbrynet om ni söker mig

 

Nu återvänder alla de föremål som en gång lämnade. Ingen av dessa är som de var innan, och allra minst hon själv.
Det finns så mångt och så mycket att tacka:

-Först och främst mina föräldrar, som lät femtonåringen löpa. Hon visste inte vad hon sökte, men hon visste att hon inte ville stanna.

-Fiskmåsarna utanför fönstret, atmosfären, rivieran mot väst, stengatorna, kulturen, pappersindustrin som gör sig påmind vid varje sydlig vindpust, broarna, vattnet, torgstranden, bodarna, båtarna, affärerna, gatumusikanterna och gatunudisterna.

-De två scoutpatrullerna som jag fick äran att vara med och leda. Ni har lärt mig så mycket och jag hoppas att ni lärt er något litet av mig.

-Halleluja-kretsarna

-Tanssi-Johanna

-Zumba-Piritta

-Kurator-Helena

-Ostförsäljaren i saluhallen, för att du är briljant.

-Du glasögonbeklädde man i medelåldern som varje fredageftermiddag utan undantag besöker simhallen på ön för att vattenlöpa. Inte för att vi någonsin har yttrat ett ord till varandra, men vi har ändå delat bana i ett och ett halvt år så du är värd ett tack. Nu får du fortsätta cirkla runt, runt och allt kommer att vara som förut förutom att jag inte kommer vara där.

-Ni som jag under någon period har fått dela hem med. Det är ju ni som har vetat mest om mig just då; hur jag mått, vad jag tänkt på och vad jag sysslat med.

-Alla ni elever och personal som cirkulerat runt i den lediga miljön på skolan. Jag skulle kunna benämna var och en av er, men den listan skulle bli längre än släkttavlorna i Första Mosebok.

Då jag valde visste jag inte att det var er jag valde, och jag visste inte att det skulle komma att bli ett av de bästa valen jag gjort hittills i livet.
En strimma av staden kommer jag bära med mig i all den tid jag äger ett funktionsdugligt medvetande, och kanske även efter det.

 

Publicerad 26.03.2017 kl. 16:22