Det viktigaste idag

 

"Gå ut i naturen. Naturen är full av olika slags energi. Varje träd är en individ med egna egenskaper, precis som vi. Använd din sensitivitet till att hitta de platser som du mår bra på. Besök dem ofta."

 

Så sade min akupunktör och blivande meditationslärare.

 

Jag tänker på hur jag för några år sedan tränade löpning. Sprang ofta. Sprang snabbt. Sprang med lera upp över öronen. Sprang halvmaraton i en nationalpark. Jag trivdes visserligen väldigt bra med det, och att inte orka göra det längre är en sorgeprocess att gå igenom. Men jag tänker också på att skogen blev så starkt förknippad med kamp. Med att pressa gränser.

 

Nu går jag ut. Jag tar mycket kläder på mig. Jag tar på mig kläder av precis samma orsaker som jag en gång i tiden klädde av mig kläder, fast precis tvärtom. Jag tar på mig mycket kläder för att påminnas om att inte röra mig för snabbt.

Jag vänder mig bort från ljudet av grävmaskiner. Jag omsluts av ljudisolerande murar och mattor.

 

 

Jag är i ett konstmuseum där varje liten organism är konst. Jag är ett i konstmuseum där det inte finns spärrningsband och ”please do not touch”-skyltar, och där jag själv är ett verk.

Jag är ett med naturen. Jag är ett med myrorna på stigen. Jag är ett med myggen som surrar runt mina öron eftersom de har behov precis som jag. Jag är ett med lavarna som är torra och spröda, men som mjuknar och blir sega i min mun.

Vinden låter på ett sätt då den tar tag i en björk. På ett annat sätt då den tar tag i en tall.

 

 

Tankar att stöda sig mot:

Jag är inte på väg någonstans. Det finns inget mål. Var jag än placerar fötterna så är jag redan framme.

Idag är jag satt i världen enbart för att betrakta. Att vandra här och observera är min livsuppgift. Allt det andra är oväsentligt. 

 

Publicerad 25.07.2017 kl. 19:35

Nattlig dröm nummer 73927

 

För några nätter sedan drömde jag att jag var på uppföljningsbesök hos läkaren i Helsingfors. Han satt bakom kassan i en affär som var identisk med den mataffären som står snett mitt emot torget i den lilla staden. Kunderna stod på rad på samma sätt som man står på rad framför en kassa.

Det blev min tur. Läkaren skrev ut mina blodvärden på nolltid genom en sådan kvittoskrivare som alltid finns bredvid en kassa i en modern mataffär.

Han ögnade igenom värdena och drog en djup suck.

”Jag börjar bli väldigt trött på att dras med din sjukdom. Börjar inte du det?” frågade han mig.

Jag nickade och instämde.

”Bra. Då är vi överens. Tack och hej. Nästa kund!”

 

Publicerad 25.07.2017 kl. 10:03

JAG HAFVER DET FUNNIT

 

Mina ständiga oros- och domedagstankar är den mytomspunna evighetsmaskinen. Den som rullar runt i samma cirkelformade hjulspår om och om och om igen helt av sig självt.

Inatt kom jag på hur fruktansvärt mycket energi det skulle gå att utvinna ur mitt huvud. Jag skulle kunna förse hela Tokyo, Disneyland och all världens kollektivtrafik med ström. 

Billigt, förnybart, praktiskt och säkert.

Jag kommer få Nobelpris i nytänk (ironin) och bli svinrik och kunna prova på alla behandlingar som någon någonsin rekommenderat mig och så kommer jag bli pigg och smärtfri.

Det i sin tur innebär förstås att energikällan kommer krympa drastiskt, men vid det laget behöver jag inte pengarna heller. I bästa fall har jag ändå kvar lite cash från mitt stora genombrott.

Och jag säger att jag inte har en plan för mitt liv? 

 

Publicerad 23.07.2017 kl. 10:31

Jag ville ha en ordvits som rubrik men jag kom inte på nån

 

Jag tycker om håret. Jag tycker om det som växer på huvudet och i näsan och på fingrarnas ovansidor och på alla andra ställen på min kropp. Jag tycker om att se att det finns någon del av mig som frodas och mår bra.

Ibland burrar jag upp huvudhåret så att jag börjar likna en av Astrid Lindgrens rumpnissar. Det tycker jag också om.

 

 

Ibland önskar jag att jag skulle ha ork, hälsa och mod till att oftare, också fysiskt, träda ut till allmänhetens ögon. Idag har jag åtminstone viljan till att göra det. Den tar jag inte förgiven.

 

Publicerad 22.07.2017 kl. 17:45

... T-S-s-s-s-s-s-s...

 

Ett viskade, vibrerande läte från grästuvorna. Det är lockande, fängslande. Nästan som om någon kallar på mig. 

"Hör du?" frågar jag.

"Syrsorna?"

"Ja, precis!"

"Nej. Inte de senaste 50 åren."

 

Publicerad 22.07.2017 kl. 15:07

Framtiden klänger mig i byxbenen

 

På något sätt har det under min skolgång varit underförstått att jag ska komma att bli högutbildad. Jag tror att det är de förväntningarna som både jag själv och min omgivning, i synnerhet de som skolat mig har haft. 

Nu har mina egna förväntningar och förhoppningar kastats omkull och förvrängts. Kikaren jag använder har förvandlats till ett kalejdoskop i ständig rotation.

Just nu önskar jag att jag i framtiden ska få vara så frisk att jag kommer kunna leva av egen ekonomi. Jag tänker mig att jag skulle kunna bli museivakt. Jag tänker mig att det är ett smörknivsmuseum. Det är fem salar fulla av smörknivar i alla de modeller, material och färger från alla de hörn av den smörätande världen och alla de smörinnehållna tidsepoker man kan tänka sig. Där skulle jag jobba halvtid, så att jag skulle ha råd att betala hyran till mitt lilla krypin samt förse mig själv med mat och mediciner. Muséet skulle ha en stadig kundström på en halv besökare per år (ni hör ju själva hur intressant det verkar) vilket skulle leda till bästa tänkbara trivsel. Det är varken fysiskt eller psykiskt påfrestande heller. Ack, vad jag är klippt och skuren i rollen som museivakt på ett smörknivsmuseum.

 

Publicerad 17.07.2017 kl. 22:08

Mitt dagliga

 

 

Publicerad 15.07.2017 kl. 10:50

Jag vet inte vem hon är

 

 

men hon kräver respekt.

 

Publicerad 14.07.2017 kl. 16:57

Strumpfötterna på asfalten under midnattsskymningen

 

Bara det

 

Publicerad 14.07.2017 kl. 00:47

Skapandeorgasm

 

Själen skälver till av spänning då jag börjar knapra bort maskeringsvätskan. Målningen är inte klar än, men jag håller på att spricka av förväntan. Jag vill få försmak av hur resultatet blir. 

Jag knaprar i förtid varje gång, det är fantastiskt varje gång och efteråt ångrar jag det. Varje gång. 

 

 

 

De skinande vita områdena ska spetsa till.

Vara
pricken över i:et.
grädden på moset.
The cherry on top.

Och en stund senare, då jag råkat måla över en vit detalj i ett försök att bättra på något så sitter jag med huvudet i händerna och förebrår min barnsliga otålighet.

Varje gång.

Men så är det ju något ljuvt med det också. Att i uttryckets sanna mening inte kunna vänta längre. Att kasta sig in i friheten att bryta mot föreställningar kring rätt och riktigt.

 

Publicerad 12.07.2017 kl. 21:42

Dagny har fått ett namn

 

Smärtan heter Dagny. Det var på tiden. 

Att få understöd från fpa har för mig varit ungefär lika svårt som att ta sig förbi hindren vid de där sista levlarna av Jakten på den stora nöten på barnportalens spelhemsida. Ett av hindrena är ett stort behov av en diagnos. Men egentligen förstår jag dem i allra högsta grad, för jag har ju känt precis samma behov.

Nästa gång jag skaffar sjukintyg ska jag be läkaren skriva Dagny i rutan för orsak.

 

Publicerad 11.07.2017 kl. 23:53

Dagarnas

 

2017-06-24
Jag satt i hänggungan på villaterrassen. Vilade i den tunga luften. Lyssnade på molntäcket. Tänkte att just nu är det ganska bra.

2017-06-26
Jag hittade på ett nytt danssteg i backen som leder ner till restaurangen. Jag är framgångsrik.
Jag byggde ett sandslott på stranden omringad av grådjupt vatten och himmel. Jag mådde bra. Jag tänkte inte på saker som är hemska.

2017-06-27
Jag upptäckte att det fungerar helt fantastiskt att göra pajbotten av bara kikärter och en skvätt olja. En livslång lärdom.

2017-07-03
Jag och min syster berättade för varandra om olika pinsamheter som vi gjort i livet. Vi skrattade.

2017-07-05
Jag sade åt farmor att det känns tryggt att se att det finns så många som kan leva ett meningsfullt liv ändå, men anpassat efter sina egna förutsättningar. ”Vad bra!” Utbrast farmor. "Jag tror det är en insikt som man måste komma till själv".

2017-07-06
Jag höll i en fågelunge. Den kändes varm.

2017-07-07
En vän påminde mig om att jag inte kan veta vad som gör mig lyckligast om 20 år. Däremot kan jag veta vad som gör mig lyckligast nu – och det är det jag ska göra.
Jag och en vän satt och stafettklottrade. Jag har saknat att göra det med henne. Jag njöt.

2017-07-09
Jag låg utbredd i gummibåten och väntade på regnet.

 

Publicerad 09.07.2017 kl. 22:23

Kultursommarlistan

 

 Hos Kulturvis har det knåpats ihop en kultursommarlista med festliga frågor:

 

 Vad läser du på stranden eller i parken?

Litteratur i huvudsak. Ibland även skyltar och innehållsförteckningar.
I bokväg blir det mycket poesi, prosapoesi, seriealbum och litteratur om samhälle och litteratur. Jag orkar bara läsa tunna böcker. De får ha lite, lite tuggmotstånd bara de är korta. Tegelstenar känns övermäktigt just nu. Fiktion känns övermäktigt. Tack vare koncentrationssvårigheter och hjärndimma har jag breddat mina förkovringar i olika genrer. Jag har breddat min uppfattning om vad litteratur egentligen är.
Jag kanske fortsätter dela med mig av andras texter här på bloggen.


 Blir det något festivalbesök?

Det blir det närhelst andan faller på. Jag står närmast scenen och det är ingen trängsel alls. Nej förresten, jag är den som står på scenen. Den är lite trång ibland men jag är anpassningsbar.


 Vilken serie maratonar du under regniga dagar?

Jag är en ganska usel serielöpare, men jag är beredd att prova för sjuttioelfte gången. Era tips mottages med tacksamhet! Tipsar ni om skräck får ni sova i min fotända om nätterna.


 Vems sommarprat lyssnar du på?

Jag har inte hunnit bekanta mig med alla Vegas sommarpratare och det fanns många obekanta namn på listan. Åtminstone ser jag fram emot Merete Mazzarella. Marcus Groth hävdade också en klok själv att jag borde lyssna på.
Bland P1:s sommarvärdar lyssnar jag kanske på William Spetz, Linnéa Claeson och givetvis (i ren nationalromantik) Tarja Halonen.


 Ser du fram emot någon film på bio?

Nej.


 Vilka band & artister utgör sommarens soundtrack?

Allt som jag råkar få dille på de inkommande veckorna. För tillfället är det en så salig blandning att det är svårt att bara nämna några. Säger jag Bo Kaspers orkester, Ingrid Michaelson, Regina Spektor, Nightwish och Beethoven så har jag nämnt 3% av hela listan. Det kan låta som att jag lyssnar mycket på musik men det har jag inte fått uppfattningen om att jag gör i jämförelse med resten av min generation, kanske snarare tvärtom.


 Vilken tidskrift tar du med dig till villan?

Nya X-Pressen, tidningen jag var redaktör på då jag var 9, 10 och 11 år. Den är fruktansvärt läsvärd.


 Ska du besöka någon sommarteater?

Ingen som är inplanerad, om än teater ofta gör mig väldigt upprymd.


 Kan du tipsa om något evenemang i din hemort?

I författarstaden ordnas det, som sig bör en hel vecka tillägnad kulturen. Om ni vill får ni följa med mig och måla på barnens konstplank! (Nej, jag håller inte i några trådar men jag är där och målar i alla fall)

 

Publicerad 08.07.2017 kl. 22:15

23.29

 

Jag bara gråter. Det gör så ont.

Jag skulle offra en arm eller ett ben emot att få en smärtfri kropp.

Megagigantiskt med ovisshet. 

Knivblad i nacken.

Det känns som att alla mina framtidsplaner har gått i kras och jag vågar inte omforma dem eller skapa nya för det känns som om jag bara kan bli besviken. 

Jag googlar fast jag inte borde. Är det här vanliga symptom på livet? Är det nåt allvarligare än så? Ska det verkligen kännas så här? 

 

Publicerad 06.07.2017 kl. 23:29

Låtom oss endast konstatera att det finns en orsak bakom det faktum att klyschor är just klyschor

 

Det fanns en tid då jag utöver skolan hade en fritid fylld av aktiviteter av alla de slag. Det mesta förlöpte ganska smärtfritt. Jag var orolig ibland, som man är om man är en människa med ett stort kontrollbehov. Jag antecknade allt noggrant i min kalender för att känna att jag hade makt. 
I mitt bagage som jag tog med mig vartän jag gick fanns en hel del packning som var både tung och onödig. Tänk att jag orkade släpa runt på även det i vardagen, då jag flängde från ställe till ställe. Som att klättra i bergen med en ryggsäck full av grus. Det var småsten av självförakt, höga krav och känslor av otillräcklighet. Stundvis var jag medveten om problematiken i dem, men jag tog den nog inte på allvar. Jag lät stenarna följa med för att jag trots allt orkade med dem. De utgjorde inget direkt hot så jag tog mig inte besväret att göra mig av med dem.

Någon gång kommer livet emellan och man inser att man måste lätta på packningen och släppa lite småsten för att göra det uthärdligt att fortsätta framåt. Det fanns en tid då det skavde att gå på promenad i skogen. Jag vandrade i vetskap om att jag lika bra skulle ha kunnat ta på mig löpskorna och springa istället, och då skulle jag antagligen fortare nå till personbästa.

Igår strosade jag långsamt. Satt uppe i en tät gran och njöt och förundrades över hur myggfritt det var några meter ovan marken. Jag förflyttades inte till någon annan, parallell verklighet.

Det är inte så att man bara häller ut ryggsäckens innehåll i en stor hög på marken och binder ett litet gravkors av grenar. Jag jobbar långsamt med utrensningen. Släpper stenarna en och en. Plockar upp en igen. Släpper två.

Det känns bra. Om jag någon gång blir friskare och gladare så hoppas jag att åtminstone det mesta av gruset får ligga kvar där det ligger. 

 

Publicerad 03.07.2017 kl. 20:18

En kort historik över människan

Människan har skrivit sedan den dagen denne knäckte koden och plitade ner AFRIKA med spretiga bokstäver på ett kopieringspapper. Människan skrev för att viljan blomstrade upp i dennes ivriga barnakropp. Någonstans på vägen förändrades något. Nu skriver människan för att människan är illa tvungen.

Kategorier

Senaste kommentarer