Och vad har vi väl gjort för att förtjäna november?

 

annat än 

 

atombomben

gaskammaren

fossila utsläppen

slavdrivningen

skjutvapnet

giljotinen 

sträckbänken

lobotomin

och

förbuden mot homoäktenskapen

 

 

det borde vara november året runt

vid närmare eftertanke

 

12.11.2018 kl. 20:22

Uthärderskan

 

Jag har inte sett solen på flera dagar och likt en hedera helix börjar jag sakta ruttna inifrån. Men jag vidhåller mitt novembermanifest med mina häftrötter, åtminstone dagen idag.

Jag låg i sängen fram till 11.30 och såg på the Big Bang Theory medan facklitteraturen om populism låg prydligt slängd på golvet. Okunskap äro en dygd. 

Jag flydde lägenheten och skaffade mig ett liv. Sen planterade jag om det och några andra liv. Att vårda är ett kall jag har och det saktar ner min egen förmultningsprocess. 

Det här livet har det vackert klingande namnet Fittonia. 

 

Jag gick förstrött omkring mellan hyllorna på ett loppis också. Jag har en osund relation till tröstkonsumtionen. Jag ogillar starkt att det är så. Men jag hittade en interrail-jacka.

Den är smutsgul till färgen, medan innerfodret är marinblått. Den är 8 storlekar för stor och är grymt flammig och missfärgad av väder och vind. Den har rejäla fickor med rejäla dragkedjor och den kostade en euro. Med andra ord är den alldeles extraordinär i ett decembereuropa.

 

 

Ska flick på interrail? undrar ni då.

Jo, se det ska flick.

 

Ännu en orsak till att överleva novembermörkret.

 

11.11.2018 kl. 16:07

Novemberjäkel

 

Lista över metoder för att leva resten av månaden:

-Boka en tid till frisören två våningar under. Jag har hudhunger. Jag behöver fysisk kontakt och till och med en klippning. 

-Traska till simhallen ofta. Simma så länge som det inte känns alldeles övermäktigt och ligga i ångbastun tills jag är skrynklig som ett russin.

-Om det mot förmodan kommer impulser av något jag verkligen v i l l göra ska jag släppa allt jag håller i och göra det. 

-Träffa människor som när mig. 

-Tillåta mig se på meningslösa, sexistiska, problematiska humorserier med inklippta skrattsalvor och tvinga in min frustrerande uppenbarelse i en enda stor snäcka av nöjd och kolugn ovisshet.

 

Lista över metoder för att inte överleva resten av månaden:

-Bejaka idén om att börja trappa ner på antidepressiva eftersom jag mått rätt bra i augusti, september och oktober.

 

10.11.2018 kl. 23:10

Haikustrapats

 

Lönnäsor faller

Vi förlorar förtappar

Lusten att leka

 

Jag viskade till

lönnen vi har blott djup om

tiden är ändlig

 

Fibbla ur asfalt

Bortåt ett regn och en vind

Hemåt en messtjärt

 

04.10.2018 kl. 11:12

SNAFU

 

Jag parerar värken i kroppen och sömnlösheten med att se till att jag alltid har något att göra. Planerar scheman i mitt huvud fast jag vagt lovat mig själv att aldrig göra det igen. Förr var det den själsliga värken, rädslan för att inte göra någon nytta som drev mig framåt. Nu är det den kroppsliga värken som gör det. 

Jag ska ta tag i meditationen igen. 
Och däremellan ska jag bli bättre på att förena onytta med nöje.

Här är några väsentliga tilldragelser sedan sist:

-Det finns en syrenberså i parken intill. Varje eftermiddag kommer en trind dam i övre medelåldern och parkerar sin cykel intill bersån. Som på en given signal glider ett antal katter fram från alla håll och kanter och stryker sig längs kjolslinningen. Damen plockar fram skålar och kattmat ur sin handväska. Hon står och betraktar djuren medan de ivrigt kastar sig över maten, för att sedan plocka ihop skålarna, cykla iväg och återvända nästa dag vid samma klockslag. 

-Ljudböcker. Man borde få välja vilken röst som läser upp dem. Jag lyssnade en gång på änglar och demoner av Dan Brown som lästes upp på späd stockholmska. Smakerna gifte sig inte ens efter 15 timmar. Lyssnar jag någon gång på erotisk prosa ska den vara uppläst på malaxdialekt. 

 

30.09.2018 kl. 23:05

Da steht ein Lindenbaum

 

Då jag vaknar och slår upp ögonen är det bara höger öga som öppnas. Fransarna kring vänster öga har klibbat ihop sig. Jag vänder mig på rygg i sängen och för handen mot ansiktet. Känner den sega vätskan mellan tumme och pekfinger då jag sluter dem kring ögonfransarna. Ljuset kikar fram mellan spjälgardinerna.
Jag har drömt att jag jagade en varg. En lysnade vit varg som jag såg på avstånd i ett vinterlandskap. Min kropp fylldes av äventyrslystnad och eufori. Jag hoppade och skrattade och skrek och satte av efter den. Jag sprang så snabbt att mina ben knappt nuddade marken. Flög fram mellan träden och andades in den friska luften utan att bli trött. Vargen ryckte på nacken och försvann in mellan de snötäckta tallarna med mig hack i häl. Jag ville inte göra den illa. Jag ville bara leka. Jag ville visa den att jag inte var rädd.

Mot kvällskvisten ligger jag på en filt i en av parkerna intill. Jag läser en bok och använder en annan som huvudkudde. . En ung man kommer gående med en hund i långkoppel. I parken sätter den av efter tre kritvita duvor. Den gläfsar, fladdrar med svansen och ler som bara en corgi kan le.

 

02.09.2018 kl. 20:57

Vad händer?

 

Numera bor jag i lägenhet i en central småstad som är en storstad om man jämför med den småstad jag kommer från.

Jag har gått mina två första dagar i ett kulturcampus och eftersom jag vet att min trogna följare antagligen vill veta hur jag har det (Hej mr. B!) så kommer här ett inlägg över tankar och intryck som fastnat i minnet de senaste dygnen.

Det blir väl ett ganska atypiskt inlägg här, en rätt så tråkig sort om man frågar mig. Jag kan ytterligare raljera med lite bilder från mina 28 kvadrat som grädde på moset. 

 

 

Jag förundras över hur jag för bara några år sedan kunnat se på konststuderanden som lata och oanvändbara barn som inte funnit tillräckligt med motivation för att söka till någon annat. Okej, nu kanske jag drog fördomen till sin spets men i stora drag var det så och jag skäms över att skriva det. 

Efter två relativt korta dagar här, men likväl fullspäckade med intryck, information och människomöten inser jag att det behövs ett speciellt sinnelag för att göra bra ifrån sig i det här campuset. Jag vet inte om jag har det. Det återstår att se.

 

 

Jag vet inte ens om jag kan förklara vad jag menar. Jag tror man måste vara tillräckligt blödig och röra sig här bland konstnärerna, designerserna, skådespelarna, grafikerna och musikerna för att förstå hur oändligt allting är. Jag har ju rört mig här i korridorerna några gånger förut, sett på allting utifrån. Nu finns jag här för så att säga invärtes bruk som min konstlärare så fint uttryckte det, och min syn på konsten har imploderat och exploderat och överväldigat mig. Allting här är egentligen en enda lång reinkarnation. Jag hör navelsträngar klippas i varje hörn av dessa tre våningar och skrik som utstöts för första gången och sedan händer det om och om igen. Det är inte konstigt att jag är trött.

 

 

De första veckorna är egentligen bara introduktionsveckor, så jag kan inte säga hur jag trivs med själva utbildningen än. Men campuset och stämningen är över förväntan.

 

Kroppen är inte. Jag sa att jag är trött. Och då menar jag helt otroligt trött. Jag ska vila och meditera allt vad jag bara hinner, för det lär inte direkt bli mindre att ta in de kommande två veckorna. Ryggen är ond också och jag har huvudvärk. Att sitta på föreläsningar kräver andra dimensioner av mig än de jag använt på mitt grottekvarnsarbete det senaste året.

Psyket klarar sig så länge kroppen klarar sig någorlunda. Det är jag säker på. Må min lekamen bära mig genom det här också. 

 

Burana burana burana. 

 

 

28.08.2018 kl. 19:57

HÖSTLISTAN

 

Vad är dina mål i höst?

Mitt mål är alltid morgonmål. (Jag blir nästan mållös då jag tänker på det)

Vad ser du mest fram emot?

Att få börja skolan. Jag ska börja studera till bildkonstnär! För tre år sedan hade jag sett på det som rena förlusten. Att bara flytta till grannstaden. Att inte ens bli akademiker. Som tur är har mitt sinne färdats intergalaktiska rutter sen dess tack vare en stor dos livskriser och en hel del terapi.
 -Att få gå kurs i kreativt skrivande med en duktig fö
rfattare som kursdragare.

Känner du dig klar med sommaren?

På alla sätt och vis.

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Utdrag ur min dagbok från hösten år 2017:

"Jag vaknade på morgonen. Jag vaknade halv sju men det skulle dröja ungefär två timmar innnan jag insåg att jag fyllde år. Morgonen var jobbig. Jag hade ont. Jag var trött. Jag grät mycket. Speciella datum är väldigt jobbiga. Jag skulle antagligen må bäst av att bosätta mig ute i skogen utan att använda kalender eller klocka. 
Jag klädde mig i svarta kostymbyxor och svart långärmad tröja och svarta strumpor. Det passade."

"han såg mig empatiskt i ögonen och sa att han tror att det ger mer än vad det tar.
”Va” frågade jag fast jag redan hade hört vad han sa.
”Jag tror att det kommer ge mer än det tar. Det är liksom det som är meningen.”
Jag nickade.
”Det tror jag med” sa jag."

"Whoah. Idag har jag haft mer ont. Periodvis mer ont. Det är konstigt hur det vissa dagar går upp och ner och upp och ner med hastiga vändningar. Sus i huvudet. Ont i nacke. Tinnitus. Det känns som om alla blodkärl upp till huvudet krymper ihop. Som ett vakuum."

"Jag grät då jag pratade. Grät av att berätta för även om det inte är jobbigt stunden före jag berättar så återkallar ihågkommandet, historien, verkligheten som den är så mycket starka känslor och jag undrar om hon hade skrivit ut antidepressiva även om jag inte gråtit. Jag har lätt för att gråta det är klart och det behöver inte säga något om min nivå av depressivitet hade jag varit en sådan som kommit in med stenansikte hade jag kunnat vara i ännu större behov av antidepressiva kanske någon borde göra ett vetenskapligt experiment med skådespelare? En grej med att gråta hos läkaren är att jag har svårt att kräva saker. Jag har svårt att stå upp för mig själv. Jag har svårt att var arg och kräva min rätt att få min vilja beaktad för hur genomtänkt och logisk låter man med krackelerande skrän. Hur sansad låter man. Hur mycket kan man tas på allvar med rödbrusigt ansikte och rynkad panna. Hur mycket om man är ung och kvinna."

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Utdrag från min dagbok hösten 2013:

"Idag har jag slagit sönder fönstret i mitt rum!"

"Jag har glömt att nämna det förut, men den här gröna tuschpennan har jag stulit från Pörkenäs lägergård. Borde jag ha dåligt samvete? Nej!"

"Idag berättade brudarna för rella-Mikael att jag fyller år. Jag fick två kramar av honom. Han borde raka sig. Han sticks."

"KAN INTE NÅGON ÄLSKA MIG?"

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Jag tycker inte alls om ytterlighetsord. De gör mig obeslutsför.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag kommer konsumera kulturkurser i skolan, t.ex. konsthistoria, kulturkunskap och bildjournalistik. Mina tår krullar sig! 
Jag tänker läsa böcker. Mer om det en annan gång.

Som det inbitna Freddie-fan jag är kommer jag gå och se på premiären av Bohemian Rhapsody och du får gärna komma med om du lovar att vara nästan lika lyrisk som jag.
 

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

Min linnekappa och morfars gamla basker.
Fast det är inte alls säkert. Jag laddade bara upp bilden för att det var den enda jag hade i telefonen där jag inte är naken.
Men de är mig kära, förvisso.

 

 

17.08.2018 kl. 17:38

Jag är på platsen där tiden står still

 

Energin har tonat ut. Skördens tid är inne. Livet skönjer dvala. Jag strosar runt i den övervuxna gräsmattan. Strosar bland fruktträd, johannesört och ringeblom. Och så alla stubbar hon släpat hit. Stubbar som bybefolkningen inte givit plats för. Tidigt om morgonen tar hon skottkärran och beger sig iväg till komposterna, hiver upp stubbarna på flaket och knuffar hem dem. De får börja en ny vila på hennes blomsterängar av vallmo, prästkrage och malva. 

Vi besöker gravgården och vattnar violerna och tagetesen. Sätter ni plastblommor på min grav så hemsöker jag er. Det är ett som är säkert. 

Mjölkörtens fröparasoll seglar i tusental med den ljumma vinden. De fastnar på min tröja och gror som upplevelser i mitt inre. Vissa kallar det att vara annorlunda. Jag tänker att det är att göra det som varje människa tveklöst borde - att bejaka sitt hjärtas hem och omge sig av det på alla tänkbara sätt.


 
15.08.2018 kl. 22:30

Sponsra mig, Actavis och Orion

 

Jag läste mina dagboksanteckningar från ett år tillbaka. Då min meditationslärare sa att jag är en förpuppad fjäril och att han intuitivt känner att jag kommer må mycket bättre om ett år. Jag var arg på honom för att han sa så utan att ha någon grund. Att han sa så baserat på flyktiga känslor. På samma gång var det precis det jag behövde höra. Eller åtminstone ville höra. Min själ skrek efter bekräftelse på att det kommer bli bra. Mamma ringde till mig vid den tiden också. Hon vandrade i Sverige och sa att hon så mycket behövde den pausen och att landskapen var så mäktiga. Hon sa att jag snart är med också och jag brast ut i gråt och ur min mun porlade ett litet ”jag tror inte det” för att det i den situationen var så mycket lättare att tro på mina egna känslor än på andras.

Jag har knappt skrivit alls i sommar. Jag har jobbat. Träffat vänner. Målat. Odlat. Behovet av text har inte funnits eftersom sorgen och smärtan minskat bit för bit. Jag har ont än. Jag är trött än. Men jag är inte ständigt bitter. Jag är känner mig inte deprimerad. Ibland undrar jag om något är fel, eller om det faktiskt är möjligt att jag mår bra igen. Min läkare föreslog att jag ändå äter depressionsmedicinen några år till, och inte mig emot. Den gör mig inget ont. Jag upplever inte som vissa andra att jag förlorat mig själv i den. Och ja, jag är skör. Jag vill känna att allt det som hänt är mera avlägset innan jag börjar trappa ner. Sponsra mig, Actavis och Orion.

Det är den tiden på året då luften fylls av trollsländor. Mamma har alltid sagt att trollsländorna påminner henne om mig. Att de flög kors och tvärs över den lilla hemön då de kommit från sjukhuset i slutet av augusti för 20 år sedan. Jag var länge rädd för dem. De kom nära, och det hetsiga knäppandet av hårda, torra vingpar väckte ångestkänslor. Jag förstod att de visste något som inte jag visste och att de skulle kunna sticka ut ögonen på mig eller gå till kollektiv attack när som helst. Tillsammans med min bror var de alltid helikoptrar på väg till de mest förunderliga platser.

 

04.08.2018 kl. 20:18

Second hand-outfits

 

 

 

28.05.2018 kl. 23:25

-

 

Morgonen kommer och skogens fåglar vaknar i takt med att solen klättrar upp över horisonten. Jag hoppar liv  i den kalla kropp som är min och tänder en eld. Jag betraktar fårorna som sjunker in i handflatorna av värmeutvidgningen. Som ett komplext, nästintill olösbart labyrintsystem. Jag vill se ut så. Jag vill tro att jag kommer kunna möta alla rynkor med ett tacksamt sinne. Hellre ärrad av tidens tand än ung och ofördärvad. Får jag leva, måste jag leva vill jag åtminstone att det ska synas att jag gjort det. 
Röken dansar i den milda morgonbrisen.

 

26.05.2018 kl. 13:38

-

 

Ungefär halvvägs låter jag rinkkan glida ner till marken och sätter mig på den. Tidigare hade jag haft bråttom med att komma fram. Nu vet jag bättre. I själva verket är vi alltid framme. Jag kissar hukande i blåbärsriset. Skogen mörknar. Skogens fåglar tystnar, en efter en i takt med att ljuset drar sig bort bakom himlavalvet. Till slut är bara jag och Morkullan vaken. Den flaxar sina häckningsrundor och knorrar upprymt. Nu är det dags, ropar hon. 
Jag kravlar mig in i sovsäcken och drar upp dragkedjan. Dragkedjor på sovsäckar är något alldeles extra. De har en ljus, frasig ton som alltid ackompanjeras av det prasslande ljudet av syntet. Det var så här det kändes. Det är så här det känns. 

 

25.05.2018 kl. 13:16

-

 

Jag ska ut för första gången sedan sjukdomen slog till. Ut på riktigt och sova bland träden och viltet. Jag har behov av att vara ensam. Jag är trött på socialt samspel. Jag vill vara artighetsbefriad ett litet tag. Vila min själ som är frasig i kanterna. Jag finner ett vackert vindskydd, kränger av mig min packning men inser snart att det ligger för nära en lägergård. Jag vill inte riskera att bli störd i mitt nakendopp av ett gäng muntra frikyrkopräster på friluftsretreat. 
Det finns ett ställe till. Jag parkerar bilen. Härifrån är det en kilometer längs skogsväg och ytterligare en och en halv kilometer längs en upptrampad stig för att nå vindskyddet mitt sinne spelar på. Jag vet att det kommer bli en utmaning för kroppen att ta sig fram med full packning. Jag kränger på mig rinkkan, tar vedknippet i ett fast grepp och sparkar med kängorna i gruset. Osökt börjar jag tänka på kroppens och sinnenas ökade påtaglighet som träder fram under trädkronorna. Dofterna och smakerna som blir mer klara och distinkta. Hungern som ökar i takt med fotstegen och energin som stiger uppåt med trangians ångor. 
Det är tungt att gå. Smärtan i korsryggen beror inte bara på sjukdomen i sig, tänker jag, utan på förlorad muskelmassa. En biverkning av sjukdomen snarare än en verkning. På något sätt tröstar den tanken mig då jag spänner åt remmarna kring höftena.

Då jag kommer till den knaggliga stigen lyfter jag instinktivt upp vedknytet på huvudet. Genast rätar ryggraden på sig och smärtan lättar. Jag turas om att hålla vänstra eller högra armen ovanpå knytet, vartefter den ena domnar bort av syrebrist. Påtagligheten igen. Ett vedträ är lite längre än de andra. En spindel sänker sig ner i ögonhöjd och gungar med i mina steg. Hej kompis. Kroppen är trött. Att jag gjorde långa vandringar i nationalparker för tre år sedan känns mer avlägset än man skulle kunna tro. Men långt ifrån så avlägset som det är möjligt. Kroppen är trött. Sinnet är lekande fritt. 
 

24.05.2018 kl. 19:58

-

 

Hennes bil är blå.
Känningen är blå och stumpbyxorna är blåa.
Ögonen är blåa och inramade av silvrigt hår och rynkor.
Jag somnar av den tryckande värmen på passagerarsätet och vaknar inte förrän bilen stannar med ett ryck.
Tomaterna är inte blåa. De ligger sorterade i första klass och andra klass. De är gula, röda, gröna, orangea. De är helfärgade och spräckliga och strimmiga. Ljusgult harmoniska eller dovt strimmiga i vinrött och mörkgrönt. Hon köper flera påsar fulla och jag slutar inte äta då svidande blåsor kryper fram ur tandköttet.

 

17.05.2018 kl. 19:56