-

 

Snäckskalen krasar under mina barfotafötter och jag tänker att om jag gick omkring här tillräckligt länge skulle det förr eller senare växa fram en centimetertjock pansarhud på mina fotsulor. Efter frukost böjer jag mig ner över stränderna av tång och kalk och återvänder inte förrän någon ropar att middagen är klar. Min rygg är alldeles röd och två veckor senare kommer spröda hudflagor fortfarande regna ner från den.

 Södergöken, dödergöken har ropat hela dagen. Han gör mig illa till mods. Skuldrorna smärtar. Då solen närmar sig horisonten och luften svalnar beger jag mig upp över de skogsbeklädda bergen. Jag skrämmer iväg hjortarna ur sina vilogropar och växtligheten knastrar nervöst. Göken kommer plötsligt nära och sätter sig på en tallkvist ovanför mig. I själva verket är allt mycket ovisst, ropar han. 

 

19.06.2019 kl. 23:59

-

 

TW KROPPSHETS, SJÄLVHAT

 

 

 

Då jag var 12 år gammal hade jag nyss börjat komma in i puberteten. Flera av mina vänner hade fått mens, det där mytomspunna blodet som jag inte skulle få förrän tre år senare. Men det var jag förstås omedveten om då. Skolsköterskan skulle lyssna på mina lungor och bad mig ta av tröjan och behån, om jag hade någon. 'Jag har ingen just idag' sa jag, och kände skam över att jag inte börjat täcka de myntstora bulorna som stigit upp ur bröstkorgen. Skolsköterskan vägde mig och vågen visade flera kilogram mer än den gjort senast. Hon knappade in siffrorna på tangentbordet och min tillväxtkurva reste sig som ett rött streck över det normala referensvärdet. 'Inget konstigt' sa skolsköterskan, du är frisk och fin. Men jag visste att hon hade fel. 

När jag var 12 år gammal och skolsköterskan vägde mig såddes ett frö av kroppshat. Jorden var syrerik och fuktig av filmerna vi sett på barnkalasen, tidningarna i tandläkarens väntrum och den allmänna jargongen i de vuxnas samtal.
Då jag fyllt tretton började mina höfter breddas och med bara några månaders mellanrum växte jag ur par efter par av supertighta jeans. Jag satt framför spegeln i mitt flickrum med ansiktet gömt i det midjelånga håret och grät, för vem skulle någonsin kunna se på min kropp utan avsmak? Jag dansade dubbla danspass på söndagkvällar och  innan dem brukade jag ibland springa en åttakilometersrunda.
Då jag var fjorton vägde skolsköterskan mig och tillväxtkurvan var ett rött, sjunkande streck. Jag berättade att jag inte fått mens än, att jag åt fem mål om dagen och att jag var glad.
 
Då jag är tjugo åker jag med min katt till veterinären. Jag har tagit dagens medicin mot min kroniska smärta och håret är kortklippt sedan jag ett par år tidigare började tappa det. Innanför dörren står en våg. Min katt sövs ner. 'Vänta här i en halvtimme' säger man till mig. Sekundvisaren på väggen håller trådarna. Jag bestämmer mig för att jag är redo. Jag väger åtskilliga kilo mer än jag trott.
 
Det känns ganska bra. 
 
Det här är ingen solskenshistoria.
 
11.06.2019 kl. 17:57

Kroppin känns fatin fast själin e rik

 

Försommarvärmen gör mig slö. På kvällarna går jag ner till skogsdungarna vid havet och samlar nässlor. Bränner fingrarna och skrämmer de ruvande fåglarna. Luften är söt och fuktig på ett sånt sätt som den bara är ett par veckor varje år.

På vägen upp möter jag ett gäng unga tjejer med en extern högtalare. De lämnar efter sig ett spår av solkräm och den där upprymdheten man bara kan känna då man är femton. Liljekonvaljernas knoppar söker sig mot himlen. 

Jag får impulsen att vilja vända upp och ner på dygnet. Men det spelar ingen roll hur mycket jag sover på dagarna så kommer jag ändå sova på nätterna. Klockan 17 vaknar jag efter en tre timmar lång nap. Svalget är torrt och lakanen har klibbat sig fast vid min bröstkorg.

Jag hyr filmen Call Me by Your Name och förflyttar mig till högsommaren i 80-talets Lombardiet.

Spelar upp vissa scener en gång till.

 

19.05.2019 kl. 19:01

-

 

Det har blivit sommar på en vecka och det är nu den är som bäst. 

Jag ligger i gräset i parken med Laura. Jag har satt baskern som solskydd över ansiktet och dragit av mig tröjan.

-Snart rullar dom ut sig, ormbunkarna, säger jag. Jag tänker på dem som sovande katter.

-Det ser ut som att de viskar med varandra när de står i klunga, säger Laura. Peppar varandra. Vi klarar det här.

Jag kramar ett träd och gnuggar kinden mot den skrovliga barken. "Det här är en bra bok" säger jag. 

-Rekommenderar du den här boken? flinar Laura. 

Utan att vi vet ordet av står vi under ett blommande körsbärsträd. Jag kliar en humla på den håriga ryggen och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. 

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?"

-Jag älskar hur du kan recitera poesi hela tiden.

 

19.05.2019 kl. 18:39

-

 

Jag ska ut för första gången sedan sjukdomen slog till. Ut på riktigt och sova bland träden och viltet. Jag har behov av att vara ensam. Jag är trött på socialt samspel. Jag vill vara artighetsbefriad ett litet tag. Vila min själ som är frasig i kanterna. Jag finner ett vackert vindskydd, kränger av mig min packning men inser snart att det ligger för nära en lägergård. Jag vill inte riskera att bli störd i mitt nakendopp av ett gäng muntra frikyrkopräster på friluftsretreat. 
Det finns ett ställe till. Jag parkerar bilen. Härifrån är det en kilometer längs skogsväg och ytterligare en och en halv kilometer längs en upptrampad stig för att nå vindskyddet mitt sinne spelar på. Jag vet att det kommer bli en utmaning för kroppen att ta sig fram med full packning. Jag kränger på mig rinkkan, tar vedknippet i ett fast grepp och sparkar med kängorna i gruset. Osökt börjar jag tänka på kroppens och sinnenas ökade påtaglighet som träder fram under trädkronorna. Dofterna och smakerna som blir mer klara och distinkta. Hungern som ökar i takt med fotstegen och energin som stiger uppåt med trangians ångor. 
Det är tungt att gå. Smärtan i korsryggen beror inte bara på sjukdomen i sig, tänker jag, utan på förlorad muskelmassa. En biverkning av sjukdomen snarare än en verkning. På något sätt tröstar den tanken mig då jag spänner åt remmarna kring höftena.

Då jag kommer till den knaggliga stigen lyfter jag instinktivt upp vedknytet på huvudet. Genast rätar ryggraden på sig och smärtan lättar. Jag turas om att hålla vänstra eller högra armen ovanpå knytet, vartefter den ena domnar bort av syrebrist. Påtagligheten igen. Ett vedträ är lite längre än de andra. En spindel sänker sig ner i ögonhöjd och gungar med i mina steg. Hej kompis. Kroppen är trött. Att jag gjorde långa vandringar i nationalparker för tre år sedan känns mer avlägset än man skulle kunna tro. Men långt ifrån så avlägset som det är möjligt. Kroppen är trött. Sinnet är lekande fritt. 
 

24.05.2018 kl. 19:58

VII

 

lossar

de stöd

som rundar av

mina kanter

håller upp

mina valkar

fyra komma sex

miljarder

år

och ett imorgon

har ännu aldrig

existerat

 

15.05.2018 kl. 15:54

VI

 

ni säger

jag

är obrydd

om sed och stumma normer

som om det vore

en förmåga

en eftersträvansvärd

 

jag vill säga jag är

obrydd

abdikerad

avklädd

 

inför

 

14.05.2018 kl. 15:54

V

 

har

varit

vissheten

viljan

ett vandrande victrix

bortom omtumlandets dalar

har

fört statistik

över individens mänskliga skyldigheter

betalat skatt

ställt upp på ditt

ställt upp på datt

tagit trappan upp

det var så lite

tack

jag gör det ju så gärna

stått och gått

sansat

vackert

druckit vatten

tigit tyst

gapat stort

och skrynklat min panna om natten

 

varit barmhärtig i strålkastarljus

applåderna dånat

ödmjukt

låtsats bli förvånad

 

13.05.2018 kl. 15:50

IV

 

ni säger

smärtan

är

förklädd andemening

att spara ta till vara

 

jag säger

om jag kramade ur

varje droppe

ur dess trasa

och draperade dem i guldfärg

skulle jag inte göra annat

 

12.05.2018 kl. 12:07

III

 

 

Min andel är snart slut

 

                                  FEL

                                  säger du

det finns

sju komma tre

miljarder

lika djupa brunnar

med svart

trögflytande massa

                                     STOPP

                                     säger du

och den ska

portioneras ut

till var och en

tills den tar slut

och därefter

försvinner

också vi

                                  Du säger mig

                                  att brunnen inte har en botten

                                  och att massan

                                 portioneras ut av slumpen

Då säger jag dig

att äpplen

kan falla

åt vilket väderstreck som helst

 

11.05.2018 kl. 09:27

II

 

kroppen kryper

    sprickor kryper

    genom

        kött och blod

    förvittrar

    faller

    bit

    för

        bit

    för

    bit

    av

        avgrunden

    särar

    på    

    de

    sista två

    och det som finns

    som återstår

ögonglober

fingrar

    tår

    i

    en

    enslig

         r

      a

    d

 

10.05.2018 kl. 22:16

I

 

Det bor en best i mitt badkar

Han bor bakom mitt duschdraperi

Han har kravlat sig upp ur min golvsil

och han finner sin näring däri

Explosion av ett kranium

Fritt fall i en kropp

Av förvillelse tvingad till strid

Det är som var gång är den första

då han snörper tentaklerna kring mig

Han är ingen man vänjer sig vid

 

09.05.2018 kl. 21:51

Stanna

 

Eken, likt många andra lövträd går inte att odla i inomhusmiljö. Vistas de året runt i ett fruktbart klimat kommer de snart bli överbelastade och dö. De behöver vinterhalvåret. De behöver tomrum och dvala för att kunna leva. Samma regel gäller för oss. Vi behöver vila. Vi är skyldiga oss själva det.

Ibland däremot, finner vi oss själva i ett livlöst vakuum. Vi vill ut men finner ingen utväg. Vi vill framåt men det finns ingen transportsträcka. Låt det vara så. Det får vara så. Det bör vara så. Vi tror ofta att vi står stilla fast det i själva verket bubblar och rör sig under ytan. Det kommer spira i sinom tid.

 

07.05.2018 kl. 22:31

Dagny

 

I min kropp bor Dagny. Hon har slagit sig ner där och där har hon bestämt sig för att stanna. Hon stampar och hoppar och hytter med sin näve för att inte bli bortglömd.

”Sota för helsike! Det röker ju in! Jag säger då det, en oduglig ungdom det är vad du är.”

 

27.03.2018 kl. 20:04

En Sigismund Bekymmerslös

 

Jag ville jag vore en katta. En Sigismund Bekymmerslös med hår medhårs. Jag ville jag spann på soliga platser utan minsta suktan
                                                                                och ändå jag mötte det som var mitt med tveklöst öppna tassar. Jag ville jag vore kapabel till att dunsa ner vid fotknölar och förvänta mig skrap på min mjuka kattamage.
Utan en känning om då eller sen.

 

26.03.2018 kl. 21:40

En kort historik över människan

Människan har skrivit sedan den dagen denne knäckte koden och plitade ner AFRIKA med spretiga bokstäver på ett kopieringspapper. Människan skrev för att viljan blomstrade upp i dennes ivriga barnakropp. Någonstans på vägen förändrades något. Nu skriver människan för att människan är illa tvungen.