Om bloggandet hittills

Publicerad 15.05.2017 kl. 19:57

 

Tanken på att skriva en blogg har i många års tid tett sig mycket ambivalent. Det är lockande och motbjudande på en och samma gång. Jag har alltid värderat min anonymitet högt, och det är en av de saker jag saknar mest med min före detta studiestad. Det att kunna traska ner till Lidl och köpa apelsinjuice iklädd pyjamas, med vetskapen om att man inte kommer bli tvungen att prata om vädret med en endaste människa.

Alla blogginlägg jag publicerar har passerat ett filter.

Känns det bra för mig att alla pensionärer i min vän- och släktkrets kan läsa vad jag skriver?
Alla barn?
Mina kristna vänner? Vad tycker de om mina kraftuttryck och mina nakna kvinnor?
Mina ateistiska vänner då? Vad tycker de om det som kan ses som både naivt och vidskepligt?
Vad tycker mina eventuella framtida arbetsgivare och svärföräldrar om min ångest?

Dessa frågeställningar säger ju i slutändan mer om min syn på dem, än om deras syn på mig. Jag är en människa vars överanalyserande i största allmänhet gör mer skada än nytta, och jag försöker medvetet töja ut springorna i det durkslag som alla de potentiella bloggtexterna hälls ner i.
Det här är ju jag.
Det här är ju min egen plats.
Silandet är skrämmande och upphetsande.
Det är ett spänningsladdat identitetssökande.

Och summa summarum så trivs jag i spänningen. Bloggandet ger mig mer än jag trodde. Då en människa kommer fram till mig i den lilla staden och berättar att de läst min blogg vill en liten del av mig springa iväg och gömma sig. Den överlägset största delen av mig njuter av att veta att de vet.

Tänka sig.

De bekanta och halvbekanta som jag möter berättar ibland om de tankar som väckts hos dem då de läst mina inlägg. De berättar ibland om sina egna erfarenheter kring de ämnen jag reflekterat i.
Plötsligt behöver vi inte längre enas i några framkrystade nickningar om att snön i maj är förfärlig. Vi kan föra en diskussion som åtminstone jag, och förhoppningsvis även min samtalspartner får mer utav än så.

Det är vackert.

Gemenskap är vackert.

Utan varandra vore vi ingenting.

 

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Ja, insikten i människomöten är ju i allmänhet att vi är olika men lika. kram
Hammo16.05.17 kl. 19:41
Så är det, kram!
18.05.17 19:49
Dähärandis... Man ska aldrig skämmas över vem man är. :) Är man sig själv på bloggen, ja då har man inget att skämmas över inför eventuella arbetsgivare och svärföräldrar som kan tänkas läsa.

Briljant bloggnamn hörru!
tidstjuven18.05.17 kl. 00:20
Tack Tidstjuven!
18.05.17 19:49

En kort historik över människan

Människan har skrivit sedan den dagen denne knäckte koden och plitade ner AFRIKA med spretiga bokstäver på ett kopieringspapper. Människan skrev för att viljan blomstrade upp i dennes ivriga barnakropp. Någonstans på vägen förändrades något. Nu skriver människan för att människan är illa tvungen.