-

12.05.2019 kl. 17:03

 

Man skulle inte ha kunnat tro att det hade regnat så mycket som det faktiskt gjort dagen innan. Den torra vårväxtligheten hade törstigt sugit åt sig allt vatten från markens yta och lämnat kvar ett mjukt, solkysst landskap.

Så tänker jag att man kanske kunde skriva om imorgon ifall man skrev om imorgon i övermorgon.

För att summera: Idag står regnet som spön i backen. 


Jag har känt mig ensam och patetisk. Ätit brunch som det femte hjulet och låtsats att jag tyckt att det är det mest naturliga i världen. Ni och ni och jag. En krackelerad symfoni.

Jag går kisande i regnet och blåsten med händerna djupt nerrotade i mina jackfickor och tänker att jag inte vore mindre ensam i ett romantiskt förhållande, för sällan har jag känt mig mer ensam än just där.

Jag läser en kompis dagboksanteckningar och tänker att vi alla är ensamma och inte blir mindre ensamma fast vi är tillsammans. Dina cellmembran och mina utgör murar. 

Jag sätter mig på ett café och drar fram en bok ur ryggsäcken. Knaprar på en sårskorpa invid tinningen tills den släpper fram sipprande blodkroppar. Några fåtöljer därifrån en man som jag en gång tydligt avvisat. Han har hyfs nog att låta mig vara ifred. Tanken på att han kanske trots allt kan vara något att ha dyker upp, men jag förkastar den hastigt.

Suger åt mig Ulrika Nielsens poesi.  Känner mig plötsligt inte ensam alls.

 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 9 med bokstäver:

En kort historik över människan

Människan har skrivit sedan den dagen denne knäckte koden och plitade ner AFRIKA med spretiga bokstäver på ett kopieringspapper. Människan skrev för att viljan blomstrade upp i dennes ivriga barnakropp. Någonstans på vägen förändrades något. Nu skriver människan för att människan är illa tvungen.